Dominik Terstriep: Övergreppen tar ifrån barnen tron

”En präst som våldför sig på ett barn tar ifrån barnet tron att Jesus uppskattar de minsta”, skriver Dominik Terstriep, jesuitpater vid S:ta Eugenia katolska församling i Stockholm.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

De senaste månaderna hör till de svåraste under min tid som präst. Jag och många troende med mig har blivit skakade av alla nyheter om övergrepp inom min kyrka mot barn, tonåringar och seminarister världen över. Präster, biskopar och kardinaler har på olika sätt varit inblandade i dessa skandalösa händelser som gärningsmän och som överordnade som mörkat illdåden.

Det som uppdagats i USA, Tyskland, Australien och Irland har varit tillräckligt skrämmande men blir troligen inte det sista vi kommer att få höra om övergrepp inom katolska kyrkan.

Påven Franciskus har liksom hans föregångare Benedictus XVI utlovat och delvis redan verkställt åtgärder som ska förhindra framtida övergrepp, samt straffa gärningsmännen och skydda offren. De har träffat troende som blivit utsatta för övergrepp och än i dag lider av dess konsekvenser. De har erkänt kyrkliga ämbetsbärares skuld eller misslyckanden vad gäller uppklarandet av brotten, bett om förlåtelse och lovat att göra allt som står i deras makt för att förhindra framtida övergrepp. Ändå har de senaste månadernas nyheter rubbat många troendes tillit till kyrkan och dess ledare.

Offren lider ofta hela livet av det de utsatts för. Mycket i deras tillvaro går snett efter övergreppserfarenheter. Många har svårt i relationer och med sin sexualitet, känner sig fortfarande smutsiga, förnedrade, djupt sårade och bär på skuldkänslor. Somliga har aldrig riktigt kommit in i ett vanligt liv. Människor har blivit skadade psykiskt och mänskligt och – det väger för kyrkan minst lika tungt – i sin tro. Somliga berättar att de i samband med övergreppen har förlorat sin tro, sin tillit till Gud och föga förvånande sitt förtroende för Kyrkan och hennes präster.

Någon kanske tänker att övergrepp också förekommer inom familjer och deras omgivning, idrottsföreningar, internatskolor, barnhem och liknande inrättningar. Men kyrkan kan inte slippa sitt ansvar genom att peka på andra. Vi får och ska inte heller klaga över att vi blivit utsatta för mediernas granskning. Övergreppen har ju skett och det mitt i kyrkan.

Det är inte prästerna som är offren utan barn, ungdomar och unga vuxna som har utsatts för övergreppen. Sanningen måste komma fram – osminkat, och vi måste göra allt för att främja ett uppklarande av brotten, ge de berörda stöd och också gottgörelse.

Vad händer med en präst, med en officiell företrädare för kyrkan, när han ser allt detta komma i dagen? Hur reagerade jag själv, just som präst, på nyheterna?

När jag första gången konfronterades med övergreppen inom kyrkan – det var i början av 2000-talet – kom nyheterna från USA. Var det något typiskt för kyrkan och kulturen där? frågade jag mig. Jag ville inte riktigt tro det och väntade att det också skulle komma avslöjanden från Tyskland där jag vid den tiden tjänstgjorde. Men jag vill minnas att det var ganska få fall som rapporterades.

I början av 2010 tog en tysk jesuit, Klaus Mertes, initiativ och uppmuntrade alla övergreppsoffer att höra av sig. Han hade fått kunskap om fall i den gymnasieskola han var rektor för. Hans initiativ utlöste en våg av avslöjanden inom flera kyrkliga institutioner (skolor, internat, församlingar). Fallen uppmärksammades också stort i svenska medier. Nu kände jag mig hårdare drabbad av det jag fått veta; det kom helt enkelt så nära som aldrig förr. Det berörde inte bara kyrkan i största allmänhet utan också den gemenskap jag tillhör, jesuitorden. I höstas var vi med om ytterligare en våg – återigen från USA.

Utöver skandalerna kom diskussionen som följde att fördjupa personkonflikter och kyrko­politiska motsättningar.

Jag blev uppskakad av att detta kunde vara möjligt inom kyrkan, skämdes och var djupt oroad. I första hand över offren, men också – och hur kunde jag annat som en kyrkans man – över det rubbade förtroendet för kyrkan och hennes präster. Hur ska jag reagera på det jag hört och läst? Den frågan ställde jag mig ofta. Jag valde att be för offren, kommenterade händelserna i mässan och förde personliga samtal med människor som blivit illa berörda. Det var ändå relativt få som tog upp frågan. Jag märkte ingen misstänksamhet mot mig som präst, men har ändå påverkats av skandalerna.

Om och om igen har jag frågat mig hur föräldrarna till församlingens barn och ungdomar ser på mig. Hur ska förhållandet mellan distans och närhet se ut? Utöver institutionella åtgärder, som exempelvis verkställandet av stiftets beredskapsplan mot sexuella övergrepp, vill jag som kyrkoherde vara uppmärksam på strukturer och beteenden som kan främja dem.

Kyrkan ska enligt Jesu budskap beskydda de svagaste. På Jesu tid betraktade man barnen som icke fullödiga människor. De stod längst ner i samhällshierarkin.

Jesus var den förste som ställde dem i centrum och provocerade med det beteendet sina lärjungar (jfr Mark 10:13–16). De trodde kanske att Jesus hellre skulle omge sig med viktiga människor och ville därför skicka bort barnen. Hans svar hör till de mest citerade Jesus-orden: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.” Det var ingen lugn Jesus som gav detta besked.

Evangelisten berättar att han var förargad. Här stod något på spel: uppmärksamheten på och skyddet av de svagaste – detta som Jesus var så angelägen om. Det hör till kärnan i hans förkunnelse och praxis.

Skandalerna som skakar katolska kyrkan väger därför dubbelt tungt. De är ett totalt misslyckande med ödesdigra följder. Förtroendet för en präst är ofta högt därför att han är Jesu företrädare och borde förkroppsliga just detta budskap. Alltför ofta har man inte trott på minderåriga offers berättelser. Nej, en gudsman gör inte sådant! Dessutom upplever offren övergreppet dubbelt smärtsamt: det skedde liksom i Guds namn. En präst som våldför sig på ett barn tar ifrån barnet tron att Jesus uppskattar de minsta som inte kan erbjuda mycket, och att han rekommenderar de vuxna att bli som barn, så enkla och så förtroendefulla.

Barn är de som ifrågasätter oss vuxna på ett nyttigt sätt. Vi vuxna sitter ofta fast i våra rutiner, beteenden och omdömen, är ofria och begränsade. Vi har genom livet kanske också blivit misstänksamma och mindre öppna. Barn är nyfikna, öppna och beredda att ge förtroende. Det är deras styrka samtidigt som det medför en risk. För den som är öppen kan lätt bli sårad. Därför är skyddet av dessa öppna, oförställda människor så viktigt.

Vid jul skådar vi BARNET, Gud själv som blivit människa – och det från början. Han började inte sitt liv som vuxen och hoppade inte över alla utvecklingssteg en människa går igenom. Han blev en av oss för att frälsa hela människans historia. Vid jul upphöjer vi BARNET och i det alla andra skyddslösa och utsatta barn.

Vi häpnar över den lilla maktlösa människan som inte har presterat någonting men ändå får alla att småle, att stå där inför undret med vidöppna ögon.

Må blicken på Jesus i krubban hjälpa oss att göra allt vi kan för att skydda de minsta och av dem lära oss öppenhet och förtroende, förmågan att häpna. Må budskapet om Guds Son i krubban även ge oss mod att avslöja och erkänna de brott och fel som har begåtts för att det rubbade förtroendet ska kunna återuppbyggas.

Dominik Terstriep, jesuitpater och kyrkoherde vid S:ta Eugenia katolska församling i Stockholm

Läs fler artiklar om pedofilskandalerna i Katolska kyrkan

Alla tidigare artiklar
Anna Westerholm, Skolverket.
Foto: Natanael Gindemo
Foto: Natanael Gindemo