En alltför snäv bild av försoningsläran

En av den kristna trons grunder – försoningen – står i fokus i Tom Wrights ”Dagen då revolutionen började”. Olof Edsinger läser en bok som skulle behöva mindre ”antingen eller” och mer ”både och”.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

”Dagen då revolutionen började: Jesus korsfästelse är mer omvälvande än vi någonsin förstått”

av Tom Wright

(Libris)

Teologi

Det är inte varje decennium som det på svenska ges ut böcker som går på djupet i frågor som har med korset och försoningen att göra. Särskilt inte översatta från ett annat språk. Förra gången det skedde var mig veterligt för 30 år sedan – nämligen när Libris gav ut John Stotts bok ”Korset: Meningen med Jesu död.” Standardverket på svenska har annars varit Agne Nordlanders bok ”Korsets mysterium”, som 2005 kom ut i en fjärde reviderad upplaga.

Redan från början kan det dock vara på sin plats att säga att den anglikanske teologen Tom Wrights bidrag skiljer sig väsentligt från både Stotts och Nordlanders. Där de senare försöker ge en så bred belysning som möjligt av försoningens olika dimensioner, är nämligen Wright smalare i fokuset. Han är också mer polemisk, i det att han till stor del vänder sig emot den reformatoriska läran om Kristi ställföreträdande strafflidande. Wright talar om denna som ”gärningskontraktet”, och förordar för egen del vad han beskriver som ”kallelseförbundet”.

”Gärningskontraktet” utgår från en snävt moralisk förståelse av synden, där Jesu gärning sammanfattas som att han lyckades hålla alla de bud som vi människor inte hade levt upp till, och att han slutligen betalade vår syndaskuld genom att dö på korset. Genom att tro på detta kommer vi till himlen; genom att förkasta det kommer vi till helvetet.

Mot detta ställer Wright ”kallelseförbundet” vars primära målsättning inte är att människorna ska ”komma till himlen”, utan att vi – som en del av den nya skapelsen – ska agera som Guds avbilder i den här världen och förmedla hela skapelsens tillbedjan tillbaka till dess upphovsman. Synden förstås inte främst som ett moraliskt problem, utan som en förvänd tillbedjan. Framför allt sätts Guds frälsningshandlande i Kristus in i det betydligt större perspektivet av Guds förbundstrohet mot sitt folk Israel.

Om detta finns det mycket att säga – betydligt mer än vad som får plats i en kort recension. Positivt sett kan man säga att Wright påminner läsaren om den Stora Berättelse som hela tiden bär distinkta judiska drag och som ofta på ett olyckligt sätt har kommit i skymundan inom den kristna kyrkan. Utan att peka ut någon enskild rörelse vänder han sig också emot den snäva form av pietism som med Wrights uttryck har ”moraliserat” mänsklighetens problem (reducerat synden till en fråga om överträdelser), ”paganiserat” lösningen (beskrivit Gud som en arg Fader som straffar sin son) och ”platoniserat” målet (beskrivit frälsningen enbart som att komma till himlen när vi dör).

Samtidigt kan jag inte undgå känslan av att Wright sparkar in lite för många öppna dörrar. Det räcker ju att konsultera böckerna av Stott och Nordlander för att se att de målar med betydligt bredare penseldrag än den snäva evangelikalism som han kritiserar. Det är också en väldigt billig karikatyr att, som Wright gör, beskriva den objektiva försoningsläran som ”den kvasihedniska berättelsen om en vredgad eller nyckfull gud och ett slumpvis utvalt offer”. Vem förväntas känna igen sig i detta?

Sant är att vi alla behöver akta oss för en alltför snäv förståelse av evangeliets kärna. Men just därför är kanske svaret mer av både-och än antingen-eller?

Olof Edsinger