Existentiell filmfestival gör rum för samtal

Många människor är gripna av pessimism, samtidigt som de längtar efter ett annat liv. Den spaningen har arrangörerna till Existentiell filmfestival Dalarna gjort. I går bjöd de in till festival för femtonde gången.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

– Att vara här är som att gå in i en härlig filmbubbla.

Kvinnan som slår sig ner mitt emot mig under middagen är på Existentiell filmfestival i Falun för andra året i rad. Sin mobil har hon stängt av för att kunna ha full fokus på filmerna och de efterföljande scensamtalen. Hon är pensionerad och säger att hon äntligen bara får göra roliga saker. Som att anordna kulturaktiviteter för nyanlända, vara med i flera bokcirklar och gå på filmfestival.

Kvinnan känns representativ för deltagarna på den fullsatta festivalen. Medelåldern är hög och de jag pratar med har akademisk bakgrund. På deltagarlistan ser jag att ungefär hälften kommer från Falun med omnejd, resten från Stockholmsområdet.

Deltagarna förenas i ett intresse för film och existentiella samtal. ”Här kan man se filmer som man annars inte skulle ha upptäckt” kommenterar någon. Och psykologen Jonas Mosskin säger i ett av panelsamtalen: ”Filmen ger mig inblick i ett annat subjekt och dess inre liv. Det är en gåva jag inte visste att jag kunde få”.

I år är festivalens tema ”Ett annat liv” vilket speglas i filmerna som visas. Jag hinner se två filmer. Den första är den argentinska ”Paulina” där huvudpersonen med samma namn väljer att ge upp en lovande juristkarriär för att följa sin inre övertygelse och bli lärare för ursprungsbefolkningen på landsbygden. Men livet där blir inte lätt. Hon möts av misstänksamhet och utsätts för en gruppvåldtäkt. Ändå väljer hon, till omgivningens bestörtning, förlåtelsens väg.

I det efterföljande samtalet kallar skribenten Kajsa Ekis Ekman filmen fascistoid och menar att regissören uppenbarligen vill visa att en kvinna som går sin egen väg alltid bestraffas. Publiken är inte eniga och säger emot.

Att mötas i olika tolkningar av filmerna är ett av festivalens mål. Stefan Björnlund på Högskolan i Dalarna är ordförande i programgruppen, som också består av representanter från arrangörerna Bilda, Sigtunastiftelsen och Film i Dalarna. För honom är festivalen de två bästa dagarna på hela året.

– Vanligtvis konsumerar vi film utan att reflektera eller tänka djupare kring dem. Men här på festivalen ger vi utrymme till just det. Vi behöver inte vara ense, det är bra om vi inte är det.

Hur väljer ni vilka filmer som ska visas?

– Vi försöker dels läsa av trender inom filmvärlden och dels göra samtidsspaningar. Inför den här festivalen har vi märkt av att människor verkar vara gripna av pessimism, men samtidigt finns en längtan efter uppbrott och en idé om ett annat typ av liv. När vi väl valt temat försöker vi hitta filmer som passar in.

Varför behövs en existentiell filmfestival?

– En sådan här festival visar styrkan i kulturen. Vi är alla olika, kommer från olika bakgrunder och har olika erfarenheter, men här samlas vi kring något och delar en gemensam upplevelse.

När jag blickar ut över publikhavet håller jag inte riktigt med Stefan Björnlund om hur olika vi som samlats för festival är. I alla fall inte på ytan. I samtalet efter den andra filmen jag ser ”I Am Not Your Negro” som handlar om rasismen i USA, blir det smärtsamt uppenbart att alla i publiken har samma hudfärg. När afrosvensken Samuel Girma lyfter att vi fortfarande lever segregerat, även i Sverige nickar och hummar vi instämmande, men märker kanske inte att kulturrummet vi sitter i, precis som många andra kulturrum, är väldigt homogent.

Filmen ”I Am Not Your Negro” är en dokumentär, baserad på författaren James Baldwins oavslutade manuskript om rasism, medborgarrättsrörelse och Martin Luther King, Malcom X och Medgar Evers gärningar. Vi ser bilder av vita som håller upp skyltar med texten "Gud kan förlåta mord och otrohet – men inte integrerade skolor” som skapar rysningar av obehag. Filmen väver ihop dåtid och nutid och det blir tydligt att vi inte kommit så långt som vi borde.

När jag lämnar Existentiell filmfestival gör jag det uppfylld av filmerna jag fått se och samtalen jag fått delta i. På bara några timmar har jag varit i Argentina och USA, fått brottas med tankar om förlåtelse och skuld, förfasats och fascinerats. Det här borde fler få uppleva.

 

 

 

Årets festivalfilmer

Paulina

Om själ och kropp

Sameblod

I am not your negro

Korparna

Timbuktu

Martha Marcy May Marlene

Thelma

Little wing