28 september 2020

En tidning på kristen grund



Kultur

Filmfestival lyfter frågan om vi och dom

Falun. Främlingskap, ensamhet och artificiell intelligens. Det var några av de ämnen som berördes under Existentiell filmfestival, som i årets upplaga gick under temat ”Jag, vi, de och världen”.

1 av 3

– Du ser, orättvisa finns överallt.

Det konstaterar unge Sami, en av de intagna på Migrationsverkets förvar i Flen som vi följer i dokumentärfilmen ”Förvaret”. Det är den första filmen jag ser under årets upplaga av Existentiell filmfestival i Falun. Festivalen visar varje år filmer på ett övergripande tema som sedan diskuteras av olika skarpsynta gäster och vid samtalen kring fika­borden.

Årets festivaltema, "Jag, vi, de och världen", känns på något sätt som ett koncentrat av filmen "Förvaret". När jag lämnar visningen av filmen är det särskilt en scen som stannar kvar lite längre:

Sami sitter en kväll och småpratar med Sophie och Solveig, två av förvarets anställda. Stämningen är glad och lite uppsluppen men något händer när kvinnorna börjar berätta om sina semesterplaner. Plötsligt blir deras helt olika roller innanför förvarets väggar tydliga.

Sophie och Solveig tillhör en grupp anställda som försöker möta de intagna med värdighet och mänsklig värme. Deras chef är däremot tveksam till deras förhållningssätt gentemot de intagna och påminner dem gång på gång om att de framför allt är tjänstemän. Att de ska akta sig för att bli privata och personliga.

Seminariet efter filmen kretsar till stor del kring villkoren för människorna innanför förvarets väggar. Men främst kring migrationspolitik och vilken människosyn som får avgöra vem som har rätt att stanna och vem som bör lämna landet.

Qaisar Mahmood, författare och chef för Riksantikvarieämbetets kulturmiljöavdelning, påpekar att vi länge fokuserat på enbart flyktingmottagande.

– Vi har i stort sett omöjliggjort för annan typ av invandring. Det gör att vi alltid fastnar kring frågan om asylrätt eller inte och ser inte migrationens andra utmaningar. Fattigdom till exempel, varför skulle det vara mindre moraliskt att vilja fly från det än krig?

I pauserna serveras mat och fika i samma lokaler och det finns i stort sett ingen anledning att lämna Högskolan Dalarnas mediehus, som utgör festivalområdet. Någon jag möter beskriver festivalen nästan som en retreat. Här drar man sig undan ett par dagar, men inte för att rensa tankarna utan snarare för att fylla på med nya.

Jag känner mig inte bara som besökare eller publik – utan även som deltagare. Mellan varje film pågår samtalen – antingen vid fikat, någon av måltiderna eller under seminarierna.

En av besökarna jag möter på festivalen är pastorn och Equmeniakyrkan-profilen Britta­ Hermansson. Hon berättar att filmmediet är en viktig del och en inspirationskälla i hennes jobb som förkunnare.

– Jag lär mig massor och njuter av att se filmer, lyssna till seminarier och olika sätt att tolka film och på det sättet få fler perspektiv på livet.

Hon känner precis som jag att det är svårt att bestämma sig för vad man ska se trots att det bara är två filmer åt gången att välja på.

– Här finns ett bra utbud och många tips till egna filmkvällar framöver, säger hon.

Under torsdagen väljer jag att se "Ex Machina" – en amerikansk science fiction-film som inte minst uppmärksammats för svenska skådespelaren Alicia Vikanders imponerande rollprestation som Ava, en robot med artificiell intelligens.

Här finns det klassiska och ofta återkommande temat om människan som leker Gud och drömmer om att skapa något som liknar henne själv, eller till och med bättre än henne själv.

Under seminariet diskuterar Mikaela Kindblom, filmhistoriker, och Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, huruvida filmen är feministisk eller sexistisk i sin kvinnoskildring, roboten har ju av någon anledning byggts till att vara kvinna. Men där verkar de ganska överens om att filmen på något märkligt sätt kan vara – bådadera.

I filmen har Nathan, grundaren och vd:n för ett stort it-företag, stängt in sig i en bunker där han på egen hand utvecklat en högintelligent robot. Nu återstår bara det så kallade "Turingtestet" för att se om den faktiskt kan tänka själv.

Ibland talar vi skämtsamt om framtiden då ”maskinerna tar över”. Men Torbjörn Tännsjö undrar på allvar om det rentav inte vore bättre om människosläktet på sikt skulle försvinna till förmån för artificiella intelligenser. Men enbart om det rör sig om maskiner som är både intellektuellt och moraliskt bättre än oss själva. Då finns det hopp om framtiden, menar Tännsjö.

Fullt lika hypotetiskt blir inte samtalet när journalisten Johanna Koljonen under torsdagskvällen möter dokumentärfilmaren Erik Gandini som under festivalen visar sin nya film ”The Swedish theory of love”.

Filmen är en studie i det svenska oberoendet och ensamheten, som inte sällan beskrivs som en folksjukdom. Det som triggade honom att göra filmen var bland annat de faktiska undersökningar som visar att Sverige ligger i topp som världens mest individualistiska land.

– Bara en sådan sak i kombination med att vi har flest ensamhushåll och att en av fyra dör ensam är värt att göra en film om.

Enligt Gandini finns en särskild teori i Sverige om kärlek: för att äkta kärlek ska uppstå så måste två individer vara i grunden oberoende av varandra. En teori han själv på många sätt tycker är sorglig.

Även om oberoende på också kan vara något positivt tycker Gandini att den svenska synen på oberoende allt för ofta går över styr och bör ifrågasättas.

– Oberoendet i Sverige är för mig obegripligt och ofta lite självplågande.

Han har levt i både Italien och Sverige och eftersom han har sina rötter i båda kulturerna kan han se på den svenska mentaliteten med en särskild blick.

– Ibland är oberoendet i Sverige på gränsen till en besatthet. Här skapar varje enskild familj eller samhälle idén om vad som är rätt och fel.

När jag lämnar Högskolan Dalarnas mediehus går jag ensam mot tåget på Falu tåg­station. Efter en heldag med filmer, intressanta samtal och en mängd frågor att bära med sig känner jag att det ändå inte är så dumt med ensamhet – ibland.

Oskar Hannler

Oskar Hannler är tidigare reporter på Dagen och har också medverkat som frilansskribent och vikarierande webbredaktör.

Fler artiklar