Filmrecension: I can only imagine

Kan historien bakom en sång hålla som manus till en hel film? Det var den första frågan som dök upp i huvudet när jag nåddes av beskedet att berättelsen om megahiten ”I can only imagine”, som gav MercyMe ett hejdundrande genombrott, nu skulle filmatiseras.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Jag minns att jag tänkte ”Den måste jag se!” men insåg i samma ögonblick att det kommer att ske cirka ett år efter att den har haft premiär i hemlandet USA, ty den här typen av kristet anstrukna filmer har en osviklig förmåga att sorteras bort när de svenska filmdistributörerna sitter och bestämmer vad de ska satsa på för den kommande biosäsongen. Bara att invänta dvd:n alltså. Men tji fick jag när jag i sommar upptäckte att den minsann ska visas på de svenska biograferna. Stockholmsbaserade distributionsbolaget Lycky Dogs tror stenhårt på filmen och på fredag den 10 augusti går den upp på biograferna på nio svenska platser.

Vadan all denna förväntan då?

Du som har hört MercyMe framföra ”I can only imagine” behöver inte ställa frågan, men för er andra ska jag försöka kort förklara vad det handlar om. Bart Millard, sångare i bandet, skrev sången till sin pappa efter att denne avlidit i cancer. Låten blickar mot himlen, mot evigheten, och fanns med på MercyMe:s album ”Almost there” från 2001. ”I can only imagine” drabbade människor till den grad att den blivit den mest spelade kristna sången i modern tid och den har mer än 32 miljoner lyssningar på Spotify. Att MercyMe var ett uttalat kristet band valde radiostationerna att strunta i. Alla ville lyssna!

Men berättelsen om vilken smärta som låg bakom låten var det inte så många som kände till.

Nu blir den allmängods, tack vare filmmakarna.

Bakom varje framgång finns nästan alltid en historia av smärta, besvikelser och misslyckanden och precis så var det för den unge Bart Millard, en drömmare som älskade musik och att teckna. Men med en våldsam, utåtagerande far och en kuvad mor fanns ingen plats för drömmar.

– Drömmar betalar inga räkningar. Inget bra kan komma från det. Det tar dig bara från verkligheten, ryter fadern, som spelas förtjänstfullt av Dennis Quaid, i ett av sina många vredesutbrott.

Orden bränner sig fast i den unge gossens sinne, men han vägrar att sluta drömma. Han försöker bli bra på det enda hans pappa bryr sig om – amerikansk fotboll – men en skada sätter stopp och high school-studenten Bart hamnar i skolans musikklass där han utses till ljudtekniker. Han är övertygad om att han inte har någon sångröst och dessutom är han en Millard – ”Millards sjunger inte, Millards spelar fotboll”.

Men ödet vill annorlunda och när hans lärarinna lyckas övertyga honom att ta ton vänder det för Bart. Nya drömmar tänds. Men till pappan säger han inte ett ljud. Mamman har för länge sedan tröttnat på situationen och flyttat.

Till slut står inte Bart heller ut. Så snart skolan är avklarad packar han det nödvändigaste på sin motorcykel och sticker mot stora staden. Mot drömmarna. Bort från faderns tyranni. Att han dessutom lämnar Shannon, den varmhjärtade tjejen som i åratal funnits där för honom är ett pris han inte tvekar att betala.

Rastlösheten och drömmen driver den unge Bart Millard och av en ren tillfällighet stöter han på ett band som saknar en sångare. Han erbjuder sina tjänster och plötsligt är han sångare i ett kristet rockband. Självförtroendet växer och vet snart inga gränser, trots att den musikaliska meritlistan är så gott som obefintlig. Bart genomgår en personlighetsförvandling och den en gång blyge och försiktige pojken är nu både kaxig och dryg.

Den äldre versionen av Bart Millard spelas av J. Michael Finley som kommer från teatervärlden. Detta är hans första filmroll och han gör den med den äran, särskilt med tanke på vilken enastående sångare som han har att skildra.

”I can only imagine” är delvis en klassisk förlorade-sonen-skildring, dock med skillnaden att där hemma väntar ingen god fader. Inte vad Bart kan föreställa sig i alla fall.

Men slutligen vänds scenen 180 grader när Bart inser att hans far är döende. Det blir ett uppvaknande som ställer honom inför den svåra frågan: Kan Bart förlåta sin pappa för allt som han utsatts för under uppväxten?

I de här lägena är risken alltid påtaglig att manusförfattare och producenter gör det lite väl lätt för sig. Att det blir schablonkristet, smetigt och sockersött. Happy end väntar runt nästa hörn och så har man lyckats åstadkomma den där feelgoodstämningen som bäddar för kommersiell succé. Har man dessutom en fantastisk låt att kasta in, ja då är man definitivt hemma.

Men tack och lov är inte ”I can only imagine” lika lättköpt i sitt berättande. Förmodligen har vi verkligheten att tacka för det, ty detta är den sanna skildringen av Bart Millards eget liv och där går sällan saker som på räls.

Mycket mer än så av handlingen tänker jag inte avslöja. Fast Bart skriver ju den där låten förstås. Och han får träffa Amy Grant vars album ”Never alone” på ett slitet kassettband varit ett livselixir för Bart under hans uppväxt.

Nu har han själv skrivit en sång som sålt tredubbel platina. En sång som berört människor över hela världen, som till och med blivit film. En sång skriven i smärta och längtan efter åratal av inre kamp.

– Det här är hopp, rent oförfalskat hopp, säger Amy Grant till Bart i filmen.

– Texten tog tio minuter att skriva. Musiken likaså, replikerar han.

– Det tog inte tio minuter, det tog ett liv, svarar Amy. Hur gjorde du det?

Vill du ha svar på frågan – se filmen! Se till att ta med en vän när du ändå går. ”I can only imagine” bjuder på en känslostark livsresa där i stort sett alla kan känna igen sig i någon del av handlingen.

I USA har den blivit en stor succé med 85 miljoner dollar inspelade redan. Har man en gång hört låten vill man garanterat se filmen.

Fakta: "I can only imagine"

Marknadsförs som den inspirerande och gripande historien bakom bandet MercyMe´s hittlåt ”I can only imagine”

Skådespelare: J. Michael Finley, Madeline Carroll, Dennis Quaid, Trace Adkins med flera.

Regisserad av: Andrew Erwin och Jon Erwin.

Längd: 110 minuter.

Premiär: Fredag 10 augusti.

Här visas filmen: Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Umeå, Örebro, Jönköping, Sollentuna och Tomelilla.