Folkoperans ”Jeppe” är helt enkelt lysande

Recension
Föreställning: Jeppe – den
grymma komedin
Scen: Folkoperan Stockholm
Kompositör: Sven-David Sandström
Libretto: Claes Fellbom
I rollerna: Bland andra Michael Weinius och Madeleine Barringer

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur Varför super Jeppe? Det är frågan i dansken Holbergs klassiska berättelse från 1723, som ligger till grund för Folkoperans ”Jeppe – den grymma komedin”, som hade premiär i Stockholm under helgen.Här får vi se Jeppe i dagsfärsk kostym: en poet, en dagdrömmare, en lättlurad stackare, vacklande mellan storhetsvansinne och självömkan. Ena dagen stolt deklarerande: ”Jag ska skriva en BOK!” Nästa dag raglande hem från krogen ”Moonlight inn” med slokande blommor, hem till en fru som föraktfullt spottar åt en Jeppe som ”blivit ful”.Runtom Jeppe finner vi storstadens lätt igenkännliga existenser: ”gurun” Harry i smart svart tajt kostym, den före detta primadonnan som vill göra come-back, den före detta hippiebruden som nu driver en krog, den gapiga, visslande, skrattande hopen på krogen. Och visst, även den klaustrofobiskt rädda och nertryckta Beatrice, med en fiol som enda vapen mot en hård värld.Sven-David Sandström är en av få nutida kompositörer som skriver opera. ”Staden” med libretto av Katarina Frostenson, gjorde stor lycka på Folkoperan häromsistens. Och jag tror att ”Jeppe” har alla förutsättningar att bli ytterligare en framgång. Musiken har kanske här och där sina brister – periodvis blir den så massiv att man som åhörare känner sig mer eller mindre dränkt. Då fungerar inte musiken som vägledare på den resa, som operan ju ändå ska vara. Men detta är en mindre anmärkning. Som helhet är ”Jeppe” en storartad upplevelse, som påminner om att människan är som störst när hon är som minst. Jeppes vandring i det moderna helvetet känner nog många igen: ytligheten i krogvärlden, lockelsen hos ”gurus” som lovar billig succé i dokusåpornas värld, smärtsamheten när man måste se sanningen om sig själv.Men just i sanningens ögonblick vänder förstås allting. Hur det slutar för Jeppe ska jag inte berätta – men jag kan avslöja att det inte slutar som i Holbergs bok. Gå till Folkoperan i stället och se en gripande föreställning. Michael Weinius gjorde Jeppe när jag såg föreställningen (han turas om med Olle Persson) och lyckas suveränt med att hitta sin karaktär. Hans Jeppe är en blandning mellan stor och lufsig björn, kaxig halvkändis och liten, liten pojke. Det är helt enkelt lysande spel, och lysande sång.Madeleine Barringer som Beatrice lyckas också ge sin gestalt lyskraft, hon är skör, stark, rädd och längtande. Kör och orkester gör sitt till för en stark föreställning. Och till sist: scenografin! Bara den är värd en resa till Söder och Folkoperan.