Genuin igenkänning på Bengt Johanssons Klara låga

Recension: Bengt Johansson: ”Klara låga” (Pinehouse Records).

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Alla behöver utvecklas, annars blir de ointressanta. Alla utom Bengt Johansson, för han var färdigutvecklad redan från början.

Det låter överdrivet, det kanske till och med är överdrivet, men det är också sant. Bengt Johansson är vad han är och har varit länge, länge, och det är enbart gott. Andra skulle jag troligtvis sucka och stöna kring, anse att det nya albumet känns onödigt eftersom det i sitt sound eller i texterna är alldeles för likt de tidigare skivorna. Men för Bengt Johansson gäller andra regler och principer. Han är som julfirandet; man vill att allt ska förbli vad det alltid har varit.

Den varma ljudbilden som är hans signum måste bestå, likaså texterna som antingen är hämtade från eller tydligt inspirerade av Psaltaren både i innehåll och ton. Det enda man som lyssnare önskar är att han trampar vidare på den stig som är hans, inte att han utforskar och försöker hitta nya.

Och så förblir det, även på detta hans tjugonde studioalbum sedan första plattan med eget material 1989. Bengt Johansson står lika stadigt rotad i sin musikaliska och textmässiga hemvist som han gör i den tro han sjunger ut och levererar därför ännu en samling sånger att fylla både hemmet, gudstjänsten och sinnet med. Såväl öron, hjärta och själ trivs och känner igen sig och viskar; vad gott att något är beständigt och samtidigt genuint bra.

Lilla Erstagården