Hansam-profilen om drömmar, tro och skapande

Från tv-programmet "Idol" till arbete för de allra mest utsatta. Nu lever Samuel Andersson sitt drömliv. Men under våren har livet skuggats av en allvarlig sjukdom.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Jag minns bandet Hansams avslutningskonsert på Frizonfestivalen 2015. Gruppen som blivit något av en festivalinstitution gjorde sin allra sista spelning, publiken var glädjerusig och sjöng med i alla låtar. Efteråt flockades frikyrkoungdomar kring bandets frontfigur Samuel Andersson som sålde tröjor med Hansamtryck.

I sommar återförenas Hansam på Frizon, som ett tack för allt festivalen har fått betyda som musikalisk plattform och växtplats. Men sedan är det definitivt slut. Och Samuel Andersson är ganska nöjd med det.

– Det finns en anledning till att jag rappar i Hansam, säger han med ett leende. Jag är inte särskilt bra på att sjunga. Och det känns lugnt att inte hålla på med musik just nu.

Samuel Andersson sitter framför mig i sofforna på Dagenredaktionen, solbränd och leende och berättar att han haft en drömdag med några vänner i skärgården dagen innan.

– Tänk att jag får vara med och vara en del av den gemenskapen, utbrister han.

Det finns ingenting spelat över hans entusiasm. När han säger att något är ”sjukt bra”, ”grymt kul” och ”en dröm” gör han det med oförställd glädje. Han berättar att han alltid varit en glad person, men att han också har andra sidor.

– Det som ger mig allra mest är att prata om livet och om tron. Mina gamla kompisar ser mig nog som en kille som skämtar mycket och bara flamsar runt, men jag gillar att prata djupt. När jag frågar kompisar vad de drömmer om, frågar de om jag är seriös. Och det är jag. Jag vill verkligen veta.

Vi ska prata mer om drömmar. Och om tro och skapande. Sedan unga år har Samuel Anderssons kreativa projekt avlöst varandra. Som ungdomsledare i Immanuelskyrkan i Örebro fick han upp ögonen för hur kul det var med foto och film – och att han dessutom hade talang. Han sökte sig till Kaggeholms folkhögskolas tv-linje med ett tydligt mål: Han ville bli bäst i Sverige på att skapa innehåll till sociala medier och hitta nya kommunikationssätt.

Under resan kände jag otroligt starkt att Gud sa: Här ska du vara Samuel.

Uttalandet kan låta kaxigt, men Samuels framtoning är långt ifrån kaxig. Snarare uttrycker han en självklar tilltro till sin förmåga och en ödmjukhet inför sina begränsningar. Han säger att han tack vare gudomliga tilltal eller människors uppmuntran i rätt tid har vågat prova sig fram. Som när han blev sociala medier-ansvarig på tv-programmet ”Idol”.

– Jag halkade in på ett bananskal genom en kontakt på TV4. Jag njöt verkligen av att vara där, det var helt underbart, proffsiga kollegor och härligt tempo. Men sedan började jag ändå känna att jag skulle göra något annat.

När ”Idol”-jobbet en dag kändes segt scrollade Samuel igenom sina bilder från Kenyaresan han gjort tillsammans med Hansam och den kristna biståndsorganisationen Hoppets stjärna. Mötet med barnen som växt upp under svåra omständigheter, men som ändå spred sådan livslust, hade gett Samuel ”sanslös glädje och tro på världen”.

– Under resan kände jag otroligt starkt att Gud sa: Här ska du vara Samuel.

– Efteråt började jag tänka på vad jag älskar att göra, på när jag känner mig levande. Och det är när jag får fota. Frågan blev då: Vill jag använda den gåvan till att stärka en ung persons drömmar i Sverige genom Idol eller vill jag skapa drömmar för människor som växer upp i fattigdom?

Samuel hejdar sig, som att han blir förvånad över sin egen formulering.

– Oh, nu gav jag en oneliner, konstaterar han.

Där på ”Idol”-kontoret fick Samuel ytterligare ett starkt tilltal, en inre röst som sa: Du glömmer väl inte bort var du hör hemma?

– Jag tänkte: Varför kom de tankarna nu? Jag har det ju bra.

Samma dag fick Samuel ett samtal från chefen för Hoppets stjärna Norge.

– Jag sa till honom: Du fattar inte hur konstigt det är att du ringer just i dag. Jag har tänkt massor på allt med Kenya och mina drömmar som väcktes till liv.

– Så svarade han: Jag har också känt att jag ska ringa dig.

”Idol” avslutades och Samuel åkte på ett möte med Hoppets stjärna. Efter ett kort samtal kom svaret: Du kan börja efter nyår.

– Det var helt sjukt, jag blir rörd när jag tänker på det.

Samuel tystnar. Blir rörd på riktigt.

– Det betydde mycket för mig att höra Jesus och känna den vägledningen så starkt. När jag i perioder inte känt det lika stark har jag kunnat luta mig tillbaka på det, ”du var med då och du är med nu”.

Känner du dig hemma nu?

– Ja, det gör jag.

Svaret kommer utan minsta tvekan. Samuel håller fast blicken och fortsätter:

– Jag lever mitt drömliv. Jag får fota, filma och skapa innehåll till sociala medier, inte för ett företag som tidigare utan för en organisation som gör skillnad för barn ute i världen. Jobbet tillfredsställer både mitt hjärta och mina behov att vara kreativ.

Jag är fortfarande som ett barn som kommer till sina föräldrar för att visa sin teckning, titta vad jag har gjort!

En sak Samuel har lärt sig i jobbet på Hoppets stjärna är att omsätta tron i praktiken. Han pratar om Jesus på ett naturligt sätt och berättar hur förtröstan på honom blivit extra viktig den senaste tiden. Sedan några månader tillbaka är Samuel sjukskriven och väntar på utredning för en levertransplantation.

– Redan i början av förra året kände jag mig trött på ett helt annat sätt än tidigare. Jobbet gav mig fortfarande energi, men det tog mycket längre tid att återhämta mig än tidigare.

I januari i år kunde läkarna sedan konstatera att den tarmsjukdom som Samuel haft sedan tonåren gjort hans levervärden akut sämre. Han blev omedelbart inlagd på sjukhus. Den nya situationen var både fysiskt och psykiskt påfrestande.

– Vanligtvis har jag många tankar och drömmar, men under den här perioden vågade jag inte drömma, jag vågade inte ens se framåt. Jag mådde fruktansvärt dåligt.

Något av det jobbigaste var den identitetskris som Samuel upplevde.

– Jag är en social person, men under den här tiden ville jag inte gå ut. Jag orkade inte röra mig i samma sociala kretsar som förut, för jag kände inte igen mig själv. Det var som att jag var en annan person, den Samuel som jag lärt mig att älska fanns inte där längre.

– Och jag som alltid fotar hade inte plockat upp kameran på tre månader. För mig var det oerhört tufft, hela jag skriker kreativitet.

Efter vila och medicinering mår Samuel Andersson i dag mycket bättre, även om det är ett faktum att hans lever är sjuk och förmodligen kommer transplanteras. Genom allt det tuffa har han känt sig buren av böner och människor praktiska kärlekshandlingar. Han lovordar stödet från sin flickvän, vänner och familj.

– Mitt i krisen har folk verkligen ställt upp. De har ringt, fått mig att gå upp ur sängen, kommit hem till mig med mat. Jag har känt mig så välsignad.

Och nu har Samuel börjat fotografera igen. Två kameror står på borde framför oss. Att fånga människor och händelser på bild, gärna i olika delar av världen, är hans livselixir. Och han strävar alltid efter att bli bättre.

– Jag sätter jätteofta upp mål. Det kan handla om att jag vill ha den perfekta semesterbilden eller den optimala bröllopsbilden eller att jag vill lära mig att redigera i ett visst program.

Blir det någon gång jobbigt att hela tiden sträva framåt?

– Nej, det är ett normalläge för mig. Jag vill hela tiden utvecklas, men jag är inte perfektionist utan blir rätt så nöjd snabbt.

– Sedan är inte mitt eget varumärke det viktiga. Jag vill stärka andras varumärken.

Tänker du på dig själv som ett varumärke?

– Jag tror alla gör det.

Kan det finnas en risk med att se sig själv på det sättet?

– Jo ... man kan få dålig självkänsla om man hela tiden tänker på hur man uppfattas av andra. Det har varit viktigt för mig att inte göra mig beroende av andras bekräftelse, samtidigt som det är naturligt att vilja visa upp det man skapat. Jag är fortfarande som ett barn som kommer till sina föräldrar för att visa sin teckning, titta vad jag har gjort!

– Men det som har varit viktigast är ändå mina möten med Jesus. De har fått mig att känna mig välsignad och älskad för den jag är. Det betyder mycket mer för mig än vad en creddig människa tycker.

Samuel Andersson återkommer flera gånger till att det är kreativa processer tillsammans med andra som är roligast. Han gillar att vara del i ett större sammanhang. Föredrar att uppmuntra andra framför att lyfta fram sig själv. Det lärde han sig under tiden som ungdomsledare. I ledarteamet pratade de ofta om att det är viktigare att vara intresserad än att vara intressant.

Läs mer: Kreativiteten präglar hela Anna Lundqvists liv

 

I slutet av vår intervju praktiserar han det när han säger.

– Men nu har ju jag pladdrat på, jag vill ju fråga dig massa saker.

Fast än är vi inte klara med intervjun.

Vad drömmer du om?

– Min stora dröm är att få chansen att lägga väldigt mycket tid på att göra en dokumentärfilm. Jag har stött på så otroligt många historier när rest i jobbet. Till exempel besökte jag en kyrka i Brasilien där ungdomsarbetet växt från 15 personer till 800 på bara två år. Det hade varit så häftigt att följa dem och jag tror att det skulle kunna inspirera många ungdomsledare här i Sverige.

Hur ser du på framtiden?

– Den är jätteljus. Jag känner mig så lugn. Jag tror på en god Gud som inte släpper taget om mig. Och jag får lägga mitt liv i Hans händer. Och han är med dig också, säger han och nickar mot mig Och med barnen i Kenya. Det är så häftigt.

Och så avslutar han med att slå fast något som kanske förklarar var den där trygga utstrålningen kommer ifrån. Den okomplicerade inställningen till livet och hoppet som verkar bära även när det är tufft.

– Jesus är tryggheten för mig.

Fakta: Samuel Andersson

Ålder: 28 år

Född: Brickeberg, Örebro

Bor: Stockholm

Familj: Flickvän Isabelle, mamma, pappa och storasyster Karolina med familj

Sysselsättning: Mediekonsult, fotograf och Digital Manager Director på Hoppets Stjärna.

Intressen: Serier, dokumentärer, sport. Älskar fotboll, missar sällan en match när laget i mitt hjärta spelar Örebro SK.

Kuriosa: Sköter artisten Samuel Ljungblahds sociala medier, vilket bland annat lett honom till att få bli Kirk Franklins privata pressfotograf under en konsert på Haiti.

Foto: Tobias Fischer