Hedda Jansson: Vilka ljud ska få höras i den svenska idyllen?

Religionshistorikern Hedda Jansson har lyssnat till trädgårdsmaskiner, kyrkklockor, barnskrik, hemglassbilar och böneutrop och funderat över vilka ljud som är välkomna i vår privata sfär.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Det är söndagsmorgon i det lilla välmående villasamhället. Det är så vindstilla att porlandet från den näraliggande bäcken i skogsdungen bakom husen kan höras. Plötsligt bryter ett vinande, ilande och skärande motorljud genom luften. Johansson, grannen tvärsöver, har dragit igång sin trimmer. Och hela grannskapet vet att när Johansson börjat trimma gräset då ger han sig inte förrän minsta björnloka, maskros och tillstymmelse till grässtrå över fem centimeter har fått ge vika. Vi tar med oss frukosten, som vi nyss njutit av i bersån, och går in i köket till det relativa lugnet.

Kort därefter börjar de stora kyrkklockorna från kyrkan nere i byn att ljuda. Första gången en timme innan gudstjänst, sedan en halvtimma innan och sedan vid inledningen. Snart är barnfamiljen bredvid ute med sina två hundar på gården och de vilda lekarna med tre- och femåringarna i familjen slutar i gallskrik då en av flickorna trillar och slår sig.

I debatten om att tillåta eller inte tillåta böneutrop på fredagar har det framkommit argument om rätten till husfrid, alltså rätten till att inte behöva bli störd av ovälkomna ljud i sitt eget hem. Vilka ljud skall då få höras inom den privata ljudsfären? Vem skall avgöra det? Och om vissa ljud skall exkluderas varför, och på vilka grunder? Det ljudlösa samhället existerar ju inte, inte ens i våra egna vardagsrum.

Det är förstås svårt med ljudpåverkan eftersom andra sinnesintryck i vår privata sfär – beröring, synintryck med mera – lättare kan undvikas. Men ljud har en obehaglig förmåga att tränga igenom. De som bor nära genomfartsleder får acceptera dånet från trafiken. De som bor våningen under en barnfamilj får acceptera klampet från barn som springer. De som bor i innerstan får acceptera stojet från krogarna på gatan. Och alla som bor i hyreshus får acceptera oväsendet från stambyten och renoveringar från klockan sju på morgonen, oavsett om man jobbar nattskift eller ej.

Ett annan argument har varit att människor som hör böneutropen blir påtvingade (och därmed påverkade?) av en icke efterfrågad livsåskådning. Men hur bedömer man den potentiella skada eller inverkan som ett ljud kan åstadkomma? När glassbilen en gång i veckan drar igenom villaområdet går ingen fri, inte ens vi som dragit oss in i det skyddande och tillstängda köket. Glassbilens melodi pågår betydligt längre än de 3–5 minuter som muslimerna i Växjö ansökt om för deras böneutrop. Vad manar oss hemglassbilens toner oss till? Att konsumera, att äta sötsaker, att locka våra barn till att få ett sockerbehov? Dessutom i en lättillgänglig och trivsam form av en ljusblå bil som levererar nästan ända fram till dörren.

Och vad manar oss kyrkklockorna till? Ett gudstjänstfirande som vi borde gå till fast vi just denna söndagsmorgon faller för lättjans synd att stanna i sängen? Påminner de om plågsamma minnen av den närstående vännens död och begravning? Om lidandet som orsakats av den kristna förföljelsen av judar och muslimer genom historien? Vilken skada kan klockornas ljud orsaka?

Det är inte bara i betraktarens öga utan också i betraktarens öra. Det blir både orealistiskt och oförnuftigt och dessutom en omöjlig taktik att försöka värdera ljud, eftersom upplevelsen är så subjektiv. Ett böneutrop på arabiska ger mig minnen från vistelser i Essaouira vid Marockos atlantkust, eller det mångreligiösa Varanasi i Indien, där utropen befann sig i en – i alla fall huvudsakligen – harmonisk orkester med hinduiska och kristna klockor. Fick jag bestämma skulle utropen kunna få höras både en och två gånger i veckan här i min hemstad. Men mina erfarenheter kan inte vara de som avgör, eftersom det finns andra åsikter och synpunkter. Vem och vad ska få avgöra?

Ska man möjligen förbjuda böneutrop av hänsyn till de som har störst anledning att frukta och avsky uttryck för islam, nämligen de arabiska muslimer och kristna som levat under IS förtryck de senaste åtta åren och som flytt för sina liv till det demokratiska landet Sverige? Det svåraste i religionsfrihetsdebatten är att höra dessa människors plågade berättelser där fienden och mördaren i tidigare hemländer symboliserats bl a av uttryck för islamisk religion. Men inte ens för dem som våra hjärtan blöder för, och för deras lidande, kan böneutropen förbjudas. Inte om vi vill fortsätta leva i ett land där de demokratiska friheterna tas på allvar.

Ska vissa ljud förbjudas för att det inte är en del av den svenska kulturen? Men vad är en ”svensk kultur” i dag? Muslimer, eller personer med bakgrund i muslimska kulturer, är sedan länge en del av det svenska samhället. Ingen ”repatrieringsplan” a la Sverigedemokraterna kan ändra det faktumet. Cirka 600 000 personer med muslimsk bakgrund lever i Sverige i dag. Ungefär 25 procent, eller 150 000 personer, är registrerade som aktiva medlemmar i muslimska församlingar.

En jämförelse skulle kunna göras med svenska kyrkan. Där är cirka 6 miljoner människor medlemmar, varav cirka 3 procent eller 195 000 personer, är aktiva. Förutom detta finns det cirka 120 000 aktiva katoliker, lika många frikyrkliga och bland många andra religioner en stor grupp thailändska buddhister. Vilka ljud ger en sanningsenlig bild av vårt samhälle? Vilka ska få höras? Vilka ska uteslutas från det allmänna ljudrummet?

Att vara svensk är ingen åsiktsgemenskap. Det är inte heller att ansluta sig till en viss bestämd värdegrund. Det är befängt och kanske allvarligast att vissa av demokratins företrädare vill avkräva medborgarna – särskilt de nya – en åsiktsdeklaration med motiveringen ”har de valt att söka asyl här får de lov att anpassa sig till vad som gäller här”. Vad är det som ”gäller här”? Finns det bara en åsikt om mänskliga förhållanden, samhälleliga strukturer och etisk värdegrund i Sverige?

Eller är det så att de som flytt sin hemländer valt att komma till Sverige för att de trodde att deras, måhända avvikande eller udda åsikt och värdegrund, skulle respekteras i ett demokratiskt land? Och hur ska man kunna kontrollera vad människor tänker och känner och anser viktigast innerst inne? En sådan kontroll skulle inte bara leda bort från demokratins grundelement, men dessutom leda till en återvändsgränd, där farliga och mörka krafter manifesterar sig, liksom det gör i alla förtryckande samhällen.

Det enda som kan förena svenskar, den enda rimliga gemensamma nämnaren, är att man i detta land följer svensk lag. Lagen baseras visserligen på vissa värderingar, som har sin grund i kristen-humanistisk tradition, men det finns inget tvång att hålla med om värdegrunden till de lagar man måste följa. Om man däremot vill ändra lagen regleras beslutandeprocessen av demokratins grundstruktur: politiskt engagemang, fria och hemliga val, yttrande- och tryckfrihet. Och i det senare ingår yttrandet av tro och religion.

Skulle samhället börja värdera vilka uttryck som inte skall tillåtas utifrån innehåll i budskapet (förutsatt att det är inom lagens ramar) har samhället frångått en av sina viktigaste principer och är inte längre demokratiskt. Av samma anledning som kristna svenskar skall få lyssna till kyrkklockorna på söndagar – om det är av sentimentala, traditionella eller religiösa skäl – så ska muslimer kunna ges möjlighet att höra sina gudstjänstkallelser. Och av samma anledning som de som är sugna på glass ska få veta att hemglassbilen kör omkring i bostadsområdet så ska de muslimer som längtar efter andlig näring få höra budskapet om att samlas till gemenskap.

Religionsfrihet betyder inte rätten att slippa uttryck av religion. Tvärtom – det innebär frihet att fritt, och utan diskriminering av den ena eller andra inriktningen (inklusive ateismen), få utöva och formulera sin religion så länge man gör det inom lagens ramar, och respekterar andras lika rätt.

Därför kan vi inte förbjuda en enskild religions särskilda uttryckssätt. Tystnad är också ett oljud. De enda tysta samhällena har varit de totalitära. Det mångberikade samhället kräver oändligt mycket tålamod och tolerans av oss alla. Men alternativet: Att några uttryck tillåts medan andra förbjuds är värre. Då måste dessa tystas med odemokratiska regler och tvång och i en sådan miljö föds och frodas det som alla demokratiska länder fruktar: utanförskap, alternativa samhällen, kriminalitet och i slutändan terrorism.

Att vara svensk är därmed att leva i ett demokratiskt tolerant och mångfacetterat samhälle, där vi helt enkelt får lov att tolerera att människor runt om oss uttrycker – i enlighet med sina frihetliga rättigheter – sin åsikt och sin verksamhet. Ja, vi får till och med lov att tolerera Johanssons trimmer, trots att vi inte är ense om den grundläggande värderingen av söndagsfrid och morgonro i området. Om Johansson vill kunna köra sin trimmer på söndagsförmiddagen får han i sin tur acceptera att muslimerna – som till för ett halvår sedan bodde inhysta, nyanlända, i ett av grannhusen – sänder ut sin bön en gång i veckan. Det är så lagen om allas lika värde och rättighet tar sig uttryck. Och vill jag påverka gränsdragningen för vår gemensamma levnadsyta finns det ju ett sätt – det svåraste av alla – för att överkomma osämjan: Att helt enkelt gå och prata med Johansson, och hitta en kompromiss. För till och med Johansson – fast jag gärna hade slängt hans trimmer i bäcken den morgonen – har rätt att få låta.

Hedda Jansson

Vill du fortsätta läsa Dagen gratis? Klicka här!