Hon ställer de höga idealen på sin spets

The promised land – löfteslandet – spelar en avgörande roll i Elin Grelsson Almestads nya roman ”Hundarna på huvudgatan”. Men i arbetet att hjälpa ensamkommande flyktingbarn gäller inte Kristi blods fripass för att komma in i löfteslandet. Den unga prästens världsbild rämnar då hon inser att myndigheter fattar beslut som hon uppfattar som djupt orättfärdiga.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

– Min förra bok handlade om en kvinna som var cynisk, avstängd och ointresserad av sin omvärld. Nu ville jag byta perspektiv och visa vad som händer med en människa som tror på det goda. En som vill göra gott och som tror både samhället och institutionerna om gott. Vad händer inom henne då hon ser att rena orättfärdigheter begås av det ”goda” samhället?

Elin Grelsson Almestad har gjort sig känd som krönikör, litteraturkritiker och författare. Hon är feminist, antirasist och kristen. De två första etiketterna sticker starkt i ögonen inte minst på de drygt 20 procent som enligt opinionsundersökningarna sympatiserar med Sverigedemokraterna.

– Min kristna tro delar jag med en del Sverigedemokrater. Tro är en komplex fråga. Olika församlingar och olika präster tolkar tron på olika vis och så får det vara. För mig betyder tron att ta hand om de svaga, att i vardagen göra det som känns humant och naturligt, att se, prata med och ge en slant till EU-migranter som tvingas sitta i kylan och tigga eller att stödja en hjälporganisation med pengar. Enkla, vardagliga, självklara saker.

Att det är just en präst som är huvudperson i boken är ingen tillfällighet. Elin som är uppvuxen i den lilla byn Rödön i Jämtland, tre mil utanför Östersund, föddes mer eller mindre in i kyrkan. Mormor var kyrkvärd, farmor och farfar sjöng i kyrkokören, kyrkan och den kristna tron var en naturlig del av livet.

– Jag kan inte säga att jag sagt ”ja” till Gud, jag har helt enkelt aldrig sagt nej. Men jag blev mer medveten om min tro då jag var någonstans runt 25. Då insåg jag att tron var ett fundament i mitt liv, något jag bottnade i.

Researchen till boken har Elin gjort bland präster för att få reda på mer om deras arbete, men själva tron och riterna kunde hon en hel del om själv. Hon skrattar och säger att hon samlat en stor hög med gudstjänst­agendor i researchsyfte. Vid varje besök i kyrkan har hon smugit ner agendan i fickan.

Bokens huvudperson Johanna är inte särskilt lik Elin själv. Det försäkrar hon den iskalla januaridag då vi stämt möte på hennes arbetsplats Kulturhuset Stadsteatern.

– Jag vill förstås också leva som en god och rättfärdig människa, men Johanna är ganska oreflekterad. Hon kör på. Hon söker bekräftelse, vill bli sedd och uppskattad. En ganska mänsklig egenskap. Jag försöker analysera lite mer, jag är inte så engagerad som jag önskar.

I boken får läsaren följa Johanna under hennes uppväxt i det trygga Kramfors där pappan är socialdemokraternas ”starke man” och där mamman fungerar som reflektor och handhavare av allt som rör den privata sfären – hushåll, barn och känslor. Tron blir också kvinnornas sak, den växer sig djupare ju äldre kvinnorna blir, mormor – trons stöttepelare – utropar ”Jesus dog för oss” på påskdagens morgon trots att minnet är undflyende och vakenheten bedräglig. Men när barnet och barnbarnet kommer på besök förstår hon att det är Uppståndelsens dag, att färden till Löfteslandet närmar sig.

För Mazen, pojken som Johanna vill hjälpa, finns ingen väg in i löfteslandet. Han försöker ta sitt liv när verkställigheten av utvisningsbeskedet kommer. Han ska tillbaka till Mosul, varifrån han flydde då brodern dödats. Det hjälper inte att han flytt till Sverige under stora umbäranden. FN:s fördömande, Amnestys kritik, Barnkonventionen, allt väger för lätt i Migrationsverkets domslut. Polisen får i uppdrag att verkställa beslutet. Med handklovar förs Mazen till flygplatsen. Johannas skrik och protester blir bara självdestruktiva, säkerhetsvakterna föser ut henne. Några dagar senare ska hon läsa askonsdagens evan­gelietext: ”Herre är det bara några få som blir räddade? Han sa till dem: kämpa för att komma in genom den trånga porten. Jag säger er: många ska försöka ta sig in men inte lyckas”.

I bönen läser hon orden: Låt våra liv präglas av solidaritet och generositet.

Johannas tro och liv går inte ihop. Kanske minns hon bilfärden med pappa kommunalrådet, som medan de lyssnade på Bruce Springsteens låt ”The Promised Land”, berättade att det alltid kommer att finnas folk som försöker trycka ner den som tar strid för det goda.

Att det ibland kostar att stå upp för det man tror på har författaren Elin Grelsson Almestad själv fått uppleva. Att stå upp mot rasism och för kvinnors rättigheter är inget som görs ostraffat då nätet ger vem som helst möjlighet att anonymt basunera ut personangrepp, osaklighet och rena osanningar.

– Numera är det ganska lugnt. En del såg det tydligen som en seger när jag sa upp mitt frilansavtal som krönikör för Göteborgsposten eftersom jag är kritisk till den restriktiva flyktingpolitik som ledarsidan numera förespråkar.

Elin hade förstås ingen aning om HUR aktuell hennes bok skulle vara när den släpps nu i slutet på januari. Hon har skrivit i 3,5 år och när hon började visste ingen att flyktingfrågan i stort sett skulle dominera all debatt just nu.

Frågan om inträdet i Löfteslandet är mer laddad än någonsin. De senaste sju dagarna har 820 personer sökt asyl i Sverige, sedan gränskontrollerna infördes. När det var som mest i november kom 10 000 i veckan.

– Det är lätt att bli modfälld av allt som sker runt omkring oss, gränskontroller, främlingsfientliga partier som växer, utvecklingen i Ungern och Polen. Men det finns hopp – precis som Bruce Springsteen sjunger i sin låt – det är inte hela Europa som vill ha restriktivare invandringspolitik. Det finns människor som ger sin tid, sitt engagemang och till och med sina pengar för att hjälpa och bry sig om sina medmänniskor.

Fakta: Elin Grelsson Almestad

Bor: I Stockholm, uppvuxen i Jämtland.

Ålder: 32 år.

Yrke: Författare och skribent, jobbar som kommunikatör för litteratur och scenkonst på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Aktuell med: ”Hundarna på huvudgatan”, utgiven av Atlas förlag. Har tidigare gett ut ”Du hasar av trygghet” (2011 på Modernista)