23 september 2020

En tidning på kristen grund



Kultur

Jonas Gardell söker sig tillbaka till frikyrkorötterna

Jonas Gardells mamma Ingegärd var excentrisk och manisk och i slutet av sitt liv kraftigt dement. Men hon var också oändligt kärleksfull. I romanen ”Till minne av en villkorslös kärlek” tecknar Jonas Gardell hennes livsöde och kvinnoporträtt. Och skriver ovanligt mycket om frikyrkan.

1 av 4

– Ja, det är väldigt mycket frikyrka i boken, säger Jonas Gardell när vi möts på hans förlag, Norstedts, i Gamla stan i Stockholm.

Vi är nummer två i en lång rad av journalister som vill träffa författaren, komikern och dramatikern Gardell för att höra om släkteposet som han skrivit. Han gissar att vi vill prata om just frikyrkan och tar genast kommandot.

– Jag är femte eller sjätte generationen frikyrklig, jag är frikyrklig så långt tillbaka man över huvud taget kan vara i Sverige. Min släkt tillhörde baptismen när den fortfarande var olaglig.

– Och när jag pluggade på inför den här boken såg jag plötsligt att mitt frihetspatos har direkta rötter i frikyrkligheten. Vad boken har gjort, är att den har förankrat mig djupare i mina frikyrkorötter. Innan har jag tänkt att jag gjort ett stort uppror, lämnat och gett mig ut på en vindlande resa. Nej, jag har hela tiden vandrat väldigt tryggt i mitt baptistarv. Någon har vakat över mig.

Jonas Gardells svar övergår snabbt i en lång, vältalig monolog om frikyrkans historia. ”Så här var det”, säger han och börjar berätta om hur vanliga människor, fromma torpare och hantverkare gjorde revolt mot statskyrkan och propsade på att läsa och tolka Bibeln själva.

– Och där sås ju fröet till hela vårt demokratiska samhälle, utbrister han. Hur har vi glömt att berätta den historien? Frikyrkan är ju den första folkrörelsen, före socialismen, före arbetarrörelsen. Och om jag är myndig att uttala mig om Guds ord som är det viktigaste av allt, varför ska jag inte då kunna prata om den kommunala sophanteringen? Det är ju här, i frikyrkan som människan blir myndig.

Jonas Gardell slår ut med armarna och fortsätter sedan raskt:

– Nu blir jag väldigt intellektuell, men det får jag vara, för det här är intressant. Under upplysningstiden var frihet och jämlikhet en fråga för överklassen. Adeln och de höga borgarna, de var jämlika med varandra. Upplysningstiden kunde omfattas av makten medan makten slog stenhårt mot frikyrkan eftersom den kom underifrån.

Underifrånperspektivet, baptistarvet och frihetstörsten har präglat Jonas Gardells släkt i generationer. I den nya romanen, som har formen av en släktkrönika om den bortglömde författaren Jonas Gardell och hans familj, står mamman Ingegärd i centrum. Vid sidan om finns den frånvarande maken Bertil och barnen Mattias, Stina och Pelle. Och så Jonas förstås. Han som har svårt att tillhöra ett kollektiv och ”haltar i otakt med alla andra”. Gemensamt för hela familjen är att de inte tror på svaghet och att de är duktiga på att skapa legender när verkligheten blir för smärtsam.

Från början var Jonas Gardells tanke att boken skulle handla om Sveriges utveckling från enhetssamhälle där alla såg på samma tv-kanal och lyssnade på samma radiostation, till det mer pluralistiska samhälle vi ser i dag.

– Men sedan kom Ingegärd Rasmussen och omedelbart kapade hela historien, precis som hon brukar, den tanten, säger Jonas Gardell skämtsamt.

Han har ett starkt band till modern, som gick bort för åtta år sedan. Eller snarare gick hem. Jonas Gardell är övertygad om att himlen finns rent konkret. Lika övertygad är han om det förbund, av närmast religiös karaktär, som slöts mellan honom och mamman vid Jonas dramatiska födelse.

– När jag föds får min mamma bukhinneinflammation och ska dö. De lägger mig på hennes bröst och hon ser på mig och sjunger alla de gamla psalmerna, Blott en dag, Härlig är jorden, Oändlig nåd. Och hon tänker: Den här lilla kraken klarar sig inte utan mig. Och så reser hon sig upp och överlever. Tron gör att hon överlever. Där och då skapas ett band mellan mor och son som aldrig ska brytas.

Jonas Gardell beskriver sig själv som sin mammas ögonsten. Ungefär samtidigt som pappan lämnar familjen hamnar mamman i ett alkoholmissbruk. Jonas är 12 år när han blir förälder till sin mamma, en mamma som han beskriver som mångfacetterad, ”rolig och charmerande och intelligent. Och samtidigt påfrestande och ärligt talat ganska elak.”

Jag vill fråga mer om mamman, men Jonas Gardell spelar i stället upp en sång från sin nya show. Att intervjua honom är lite som att gå på en föreställning där intellektuella resonemang blandas med lustiga frikyrkoanekdoter. Hela tiden är han intensivt närvarande. Och flera gånger leder han tillbaka samtalet till den kristna tron. Sitt engagemang för medmänsklighet hämtar han direkt ur evangelierna.

– Om man läser bibelordet ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta” utan att agera, då faller ju hela poängen med att tro. Annars blir det ju bara ett rabblande av ramsor vissa dagar.

Ditt engagemang för flyktingar är ett tydligt sätt som din tro yttrar sig på. Finns det flera?

– Ja, är inte det ganska mycket? säger Jonas med ett förnärmat skratt.

– Jag är en av de mest engagerade människorna jag känner.

Jonas Gardell kanaliserar sitt engagemang på flera sätt, men saknar att tillhöra en församling. En av nackdelarna med att vara frihetstörstande är att han sällan binder sig till saker, även när han egentligen vill.

– Jag vill egentligen vara med i en baptistförsamling, men baptisterna finns ju inte längre. Equmenia, kom igen. Vad är det för misslyckat namn? Det är inte roligt, säger Jonas Gardell och gör ett pruttljud med munnen.

Sedan vill han läsa ett stycke ur ”Till minne av en villkorslös kärlek” och det blir avslutningen på vår intervju. Jonas Gardell fäller nästan en tår när han läser om hur mamma Ingegärd sitter vid vattnet och sjunger alla de gamla psalmerna. Om den härliga jorden, om den oändliga nåden, om kärlek så stark att man aldrig kan gå ut ur den.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.

Fler artiklar