Kultur

Josefin Holmström: Är optimism en kristen livshållning?

”Hur balanserar jag min depression över sakernas tillstånd med det hopp jag också är kallad till”, frågar sig författaren och kulturskribenten Josefin Holmström.

1 av 4

”Men Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!” (1 Kor. 15:57–58).

Hur många gånger har jag läst de orden? Många. Det är fantastiska ord. Men lever jag verkligen i det seger och hopp som Paulus ger uttryck för här? Jag har funderat mycket på det den senaste tiden. Jag undrar när jag hör en nyhetssändning om Coronaviruset på radion,­ och när jag promenerar förbi en löpsedel om den senaste sprängningen i ett villaområde. Min ryggmärksreflex är rädsla, ilska, frustration. Så jag går online och läser några nyhetsartiklar. Jag läser kommentarsfält. Sedan läser jag en twittertråd startad av Expressenskribenten Susanna Birgersson, där hon reflekterar över den föraktfulla tonen på sociala medier och vad den gör med oss som män­niskor. Den känns i magen.

Det är inte helt lätt att hålla modet uppe i en värld som på så många vis tycks mörkna lite mer för varje dag. Det har jag aldrig tyckt.

En ungdomsvän sa en gång att han vacklade mellan glädje och vad han kallade ”klarsynt depression”. Med det menade han inte att han låg i sängen och grät. Nej, modifikationen ”klarsynt” var av största vikt. Han såg med kristna ögon. Han såg världen som den var: och älskade den ändå. För att den bärs av Anden och genomsyras av hoppet. Häri finner jag min största utmaning som kristen, skribent och flitig nyhetskonsument: hur balanserar jag min depression över sakernas tillstånd med det hopp jag också är kallad till?

Förra året publicerade den amerikanska tidskriften Christianity Today en lång artikel om kristna och konspirationsteorier, där skribenten förhöll sig skeptisk till många troendes iver att tro på och sprida rykten. Först blev jag lite provocerad av den. Sedan snubblade jag över den här versen ur Jesaja (8:12): ”Kalla inte allt för sammansvärjning som detta folk kallar för sammansvärjning, frukta inte vad de fruktar och bäva inte för det.”

I samma veva läste jag Daniel Alms bok ”Tungotal, tänkande, tjänande”. Han beskrev en pingst­vision – en kristen vision – om mindre rädsla, mer kärlek, om ett slags radikal öppenhet gentemot omvärlden. Den kändes också i magen.

Ibland fantiserar jag om att dra mig tillbaka, hitta andra kristna och bo i något slags kollektiv långt ute på landet där jag inte behöver ta del av det ständiga flödet av elände. Men är det verkligen rätt att fly? Nej, jag tror inte att det är vad Gud vill med mig. Jag hör berättelser om kristna som valt att stanna kvar i närmast omöjliga situationer, i virusdrabbade städer, samma sorts kristna som för hundratals år sedan stannade i pestdrabbade byar, och jag tänker att de förstått något enormt viktigt. På något sätt har tron vunnit över rädslan, kärleken över motviljan.

Så: jag vill söka det hoppet, den optimismen. Men samtidigt kan man inte göra det alltför enkelt för sig och avfärda varje protest eller känsloyttring som något dåligt. Jag tänker att optimism inte betyder gränslöshet. På samma sätt är inte alla ilskna kommentarsfältsinpass i sig negativa, ibland är de rent av sprungna ur helig vrede. När det uppdagades att Skarpnäcks församling haft yogaundervisning med hinduisk bön i kyrkorummet blev kristna upprörda, och det med rätta. Det var inte ett uttryck för pessimism – utan för passion. Gränsen kan alltså vara svår att dra. Och det är också sant att den som tror på Gud ofta kommer att framstå som motvalls i samhällsdebatten och kanske beskyllas för att vara en bakåtsträvande gnällspik, även när så inte alls är fallet.

Kanske blir min mellanväg realism­ – att vare sig förneka den fallna världens smärtsamma realitet­ eller hoppet i Kristus. Jag kan inte blunda för vad som sker runtomkring mig, men jag vill inte heller låta ondskan fördärva min glädje. Att hitta balansen är ett livslångt – men meningsfullt ­– ­arbete.

Fler artiklar för dig