Kerstin Hesslefors Persson om sveket, smärtan och vägen vidare

Ena dagen mitt uppe i ett omfattande förändringsarbete. Andra dagen arbetslös. Livet saktade in, allt blev tyst. För Dagen berättar tidigare domprosten Kerstin Hesslefors Persson om att förlora sitt arbete. Och om vägen vidare.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

I juni förra året stod Kerstin Hesslefors Persson utanför ingången till Arbetsförmedlingen i Lund. Hon var nyopererad för diskbråck och stödde sig på kryckor medan hon väntade på att få skriva in sig som arbetslös. Dagen innan hade hon avskedspredikat i Lunds domkyrka och officiellt avslutat sin tjänst som domprost. Vad skulle hon göra nu?

Lite senare kom ett brev. Det fanns en plats för henne på en busschaufförsutbildning. Var Kerstin intresserad av att ta busskörkort?

– Då gjorde jag slut med Arbetsförmedlingen. Jag är medveten om att det för vissa är en dröm att ta busskörkort, men det var det inte för mig.

Vi ses i Stockholm där Kerstin Hesslefors Persson är på besök för att fira releasen av sin bok "Livet händer" (Verbum). Den här gången har hon inga kryckor.

Under året som gått har hon kunnat räta på ryggen, både fysiskt och mentalt. Det långa håret är nyklippt, utstrålningen varm.

– I dag är en speciell dag. När jag öppnade min Facebook blev jag påmind om att det i dag är exakt fem år sedan jag blev utsedd till domprost i Lunds pastorat. Det var välgångshälsningar i kubik, du vet, en sådan boost man kan få av Facebook. Människor skrev "Gud välsigne dig", "Bästa domprosten". Och så var det, jag var omgärdad av positiv förväntan.

När Kerstin Hesslefors Persson gick in i uppdraget att leda det storpastorat som genom ett demokratiskt beslut i Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta organ, skulle samla de sju tidigare självständiga pastoraten, gjorde hon det med stor entusiasm. Med tiden blev det dock tydligt att det fanns olika åsikter om hur arbetet skulle ledas.

Jag frågar om vad som egentligen hände och Kerstin Hesslefors Persson svarar i vaga ordalag. Hon vill ogärna gå in på detaljer, utan föredrar att fokusera på hur uppsägningen gick till och vad det gjorde med henne som person. Hon ger en allmän bild av förändringsprocessen.

– Efter ett tag infann sig en trötthet, både hos mig och hos mina anställda. Det är som när man köper en ny bostad. Först är man full av energi och vill göra massor av förändringar, men efter ett tag märker man att man inte når upp till där lampan ska sitta, att diskmaskinen redan rispats eller att renoveringen blev dyrare än man trott.

En tid in i processen blev Kerstin medveten om att det fanns ett missnöje med hennes ledarskap. Samtidigt visste hon att hon hade uppbackning och det fanns inga tankar på att inte fullfölja sitt uppdrag. Men kyrkorådets ordförande tyckte annorlunda och kallade till möte.

– Efter mötet var jag i chock. Det var tydligt att ordföranden hade haft samtal bakom min rygg och att mycket redan var uppgjort. Jag kände mig totalt nedtryckt.

Kerstin Hesslefors är lugn men engagerad och talar på mjuk skånska. Smärtan i det som hände för snart två år sedan glimmar ibland till i ögonen, men i dag kan hon prata om det med viss distans.

– Bland det värsta var tystnaden, att ingen hörde av sig.

– Jag tilläts inte heller avsluta på ett värdigt sätt och informationen om vad som hänt var bristfällig. En del frågade senare om jag blivit sjuk och det spekulerades om jag hade gjort något brottsligt. Det var ju inte så trevligt för mig ...

I boken "Livet händer" blandar Kerstin Hesslefors Persson, som också är poet och psalmförfattare, egenskrivna dikter med beskrivningar av processen. Att plötsligt förlora jobbet ställer nya frågor om identitet, sammanhang och livets mening.

– Det är lätt att säga att "jag är den jag är och arbetet är bara det jag gör" men jag har varit präst sedan jag var 23 år och det blir tydligt hur stor del av livet som består av arbete när man inte har något.

– En fråga blir också hur jag skulle presentera mig? Egentligen är det inte titeln i sig som är viktig, jag har ingen titelsjuka. Men vad skulle jag svara folk som undrade? Jag är en före detta...Det är ju inte så kul att säga det.

För att bearbeta uppsägningen var det viktigt för Kerstin Hesslefors Persson att få prata till punkt, både med professionellt stöd och inför lyssnande vänner. Älta så länge det behövdes. Hon gjorde också som medveten strategi att återerövra platser som bar smärtsamma minnen. Som domkyrkan. En plats som hon älskat, men som blivit negativt laddad av allt som hänt. Just därför var det viktigt för Kerstin Hesslefors Persson att få komma tillbaka dit och hålla en avskedspredikan. Hela manuset finns delgivet i boken.

När jag läste både predikan och boken i sin helhet slogs jag av att det inte finns tillstymmelse till att vilja smutskasta dem som du upplevde hade sårat dig.

– Vad glad jag blir att du säger det. Jag hade en inriktning för när jag avskedspredikade eller framträdde i andra sammanhang i pastoratet, och det var att lämna med eftervärme. Är jag för bitter och arg då stannar jag hemma, det hade jag bestämt.

– Och att utnyttja en situation till hämnd ligger inte för mig. Som präst har jag mött många människor i sorgebearbetning. Och jag har sett att många blivit bittra. Det är inte alls konstigt kopplat till vad man gått igenom. Men jag har sett hur mycket energi som bitterheten tar och jag var mån om att inte hamna där.

Hur har du gjort för att undvika det?

Kerstin tänker länge.

– Jag har varit i sammanhang där tilliten blir påtaglig, som att leka med ett barn som behöver mig, som aldrig skulle lura mig.

– Sedan har min tro burit mig. Jag har ifrågasatt kyrkans organisation, men varit trygg i min tro. Jag vilar i att Gud är större. Vi är människor och vi har våra begränsningar. Jag tror på en Gud som har skapat mig och älskar mig och följer mig nu och sen. Annars tror jag inte jag hade orkat.

När Kerstin Hesslefors Persson slutade fick hon ett avgångsvederlag som motsvarade två årslöner. Media skrev rubriker om domprosten som fick miljonbelopp, vilket är en bild Kerstin säger inte stämmer och som hon gärna vill nyansera.

– Det handlade inte om miljoner, men det är sant att jag hade en jättebra lön och ett stort ansvar. Jag hade inordnat mitt liv efter den situationen. Vad jag ville först var inte att få pengar, utan att jag skulle få ett annat hedervärt arbete, men ingenting sådant var förberett.

I boken skriver Kerstin Hesslefors Persson att summan hon fick stämde överens med det skadestånd hon kunnat få om hon blivit uppsagt utan grund och drivit ärendet till arbetsdomstol. Pengarna har finansierat ett år av studier och skrivande.

– Jag har varit duktig i mina studier, bland annat läst hymnologi och en kurs om Luther. Så har jag skrivit fyra böcker, så jag har inte suttit sysslolös, kommenterar hon.

– Samtidigt har jag aldrig varit så mycket ensam i hela mitt liv, skrivandet är ett ensamt arbete. Jag har funderat mycket på vilka tjänster jag kan vill söka. Det är inte helt enkelt. Men jag känner också att jag har en härlig framtid.

Kerstin ler och tittar mig i ögonen.

Innan vi ska gå lägger hon till:

– Jag hade tre fantastiska år av förändringsarbete i pastorat med kompetenta människor. Mycket var så roligt och jag ser tillbaka på spännande år som jag inte skulle vilja vara utan. Det hoppas jag att du hör att jag säger från mitt hjärta.

Kerstin Hesslefors Persson

Född: 1960

Bor: Lund

Gör: Präst och författare

Aktuell: Med boken ”Livet händer” (Verbum)