28 september 2020

En tidning på kristen grund



Kultur

”Kristen humanism förenar sanning, godhet, skönhet”

Göteborg. Den sydafrikanske teologen John W de Gruchy var inbjuden till Svenska kyrkans program ”Se Människan” under årets bokmässa för ett samtal om kristen tro och humanism.– Jesus kom för att göra oss mer mänskliga, säger han.

Du har sagt att vara kristen humanist för dig står för ett sätt att vara i världen.

Kan du konkretisera vad som kännetecknar detta sätt att vara i världen?

– För det första innebär det att bejaka att jag är människa, in­nan jag är något annat, till exempel kristen. Det innebär också att bejaka den andres mänsklighet och värdighet som något som föregår alla andra identiteter. Det ger en samhörighet som går över dessa andra identiteter som skiljer oss åt. Sedan handlar det också om en kärlek till lärande och en insikt om att sanningen alltid är större än min nuvarande förståelse av den. Men också en strävan efter vishet – det vill säga kunskap om hur vi bör leva och inte bara teoretisk förståelse.

– Det handlar också om en uppskattning av skönheten i tillvaron. Man skulle kunna definiera det som att en kristen humanist söker efter och söker att hålla ihop det sanna, det goda och det sköna. Godhet utan skönhet blir moralism, det sanna utan det sköna blir dogmatism och det sköna utan det goda blir esteticism.

Men om humanism innebär att bejaka att man först är människa så kan ju frågan ställas vad denna mänsklighet består i?

– Jag skulle kunna gå ett steg längre och säga att vi är djur först, många behov delar vi med andra djur. Men då kan ju frågan ställas vad, om något, som skiljer människan från djuren. Traditionellt har man pekat på självmedvetenheten och rationaliteten och det är en del av svaret men inte hela – många djur har en gryende självmedvetenhet. Men jag skulle hävda att den mänskliga existensens särdrag är vår relationalitet, vårt minne och vårt hopp – och dessa ting hänger ihop.

– Vår identitet formas genom våra relationer och vår historia, vilken vi har tillgång till genom vårt minne. Vi människor kan genom minnet resa i tiden på ett sätt som andra djur inte kan, eftersom djur inte har ett episodiskt minne. Men vi kan i tanken också resa framåt i tiden och det gör hoppet eller behovet av ett hopp till en unik mänsklig egenskap som har att göra med vår förmåga att inte bara leva här och nu utan tänka i ett längre perspektiv och också inse vår dödlighet. Vår identitet finns i våra relationer och kan inte bevaras i isolering – och det är därför som Nya testamentet ser frälsning som en relationell och inte individuell företeelse.

Du talar ganska ofta om vår mänsklighet som något som något vi måste odla – att bli människa är en process och en uppgift. I många kristna sammanhang talar man om att bli frälst och inte sällan också om en specifik tidpunkt då man blev frälst, och att detta är en händelse i vilken man bara är passiv mottagare. Hur ser du på relationen mellan att bli frälst som en händelse och en gåva och att bli människa som en process och en uppgift?

– Jag tar evangeliernas berättelser på stort allvar och det sätt på vilket Jesus relaterar till människor. När Jesus säger att människan inte skapades för sabbaten utan sabbaten skapades för människan, så är det ett humanistiskt ställningstagande, som sätter människans behov i centrum.

– Eller när han talar om behovet av medkänsla och hur han bemöter socialt utstötta som tullindrivaren Sackeos eller kvinnan vid Sykars brunn. Vad som händer i dessa möten är att människor blir förändrade, de blir mer hela – inte bara fysiskt utan också socialt och i relationen till Gud. Det som i östkyrkan kallas för gudomliggörelse eller i andra sammanhang helgelse tror jag också kan förstås som ett helande av ens mänsklighet.

Är detta också, som du ser det, vad det innebär att bli frälst?

– Ja. Jesus kom för att göra oss mer mänskliga, mer till Guds avbild.

Men i många protestantiska sammanhang talar man om frälsning som något i vilket man är helt passiv och du beskriver det som en uppgift? Ser du en konflikt här?

– Det är både en gåva och en uppgift. Gud ger ett erbjudande men vi måste svara på det. Jesus bjuder in Sackeos till gemenskap, men Sackeos måste svara på inbjudan. Det är som relationen mellan tro och förnuft eller mellan gudomligt och mänskligt i Jesus, vi kan inte riktigt dela upp vad som är vad. I Nya testamentet betonas både gåvan och uppgiften: Det är Kristus som verkar i er men det står också ”Arbeta på er frälsning”. Gåvan kommer först, men den leder alltid till en respons, en uppgift. Vår mänsklighet är både en gåva och en uppgift.

Du var engagerad i anti-apartheidrörelsen, och kyrkan hade en central roll i den kampen även om det också fanns kristna som försvarade apartheid. Hur skulle du se på kyrkans politiska uppdrag – vad säger du till dem som menar att kyrkan inte ska ägna sig åt politik?

– Kyrkan är politisk bara genom att finnas i den här världen och om man ska älska sin nästa så har det politiska konsekvenser: politik är helt enkelt att fundera kring hur samhället ska vara organiserat.

Vad är den största politiska utmaningen för kyrkan i Sydafrika i dag?

– Framför allt fattigdom och korruption i regeringen men också behovet av sjukvård och utbildning samt problemen med rasism och främlingsfientlighet.

Hur segregerat är Sydafrika i dag?

– Det är fortfarande väldigt segregerat, men det är främst för att den ekonomiska ojämlikheten fortfarande följer etniska linjer. Det är fattigdomen som är huvudproblemet.

Hur ser du på relationen mellan den hoppfulla förståelsen kring att alla kommer till Gud och våra ansträngningar för att jobba för denna världen – finns det en risk att vi blir förslappade på grund av detta hopp?

– Nej, det tror jag inte, jag tror det är två sidor av samma mynt. Kristen eskatologi handlar som jag ser det inte om vilka som kommer till himlen, utan att Guds rike ska komma till jorden – som vi ber i Fader vår: Låt ditt rike komma, låt din vilja ske, på jorden såsom i himlen.

Christoffer Skogholt

Fler artiklar