Lena Petersson tackar Gud för diagnosen Asperger

Under uppväxten kallade klasskompisarna Lena Petersson för konstig. Själv kände hon sig ofta ensam. När hon för sju år sedan fick sin Asperger-diagnos föll mycket på plats. Nu har hon släppt den första boken om sitt liv.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Linköping. När Lena Petersson möter mig vid busshållplatsen i Linköping hälsar hon glatt, men tar inte i hand trots att vi träffas för första gången. I stället börjar hon genast gå mot huset och jag hakar på. Senare förklarar hon varför.

– Det är ganska jobbigt att ta i hand eftersom jag måste lägga ner så mycket tanke- och viljekraft för att göra det. Och om jag lägger min energi där kanske jag glömmer något annat.

Att hela tiden behöva prioritera sin energi är en del av att leva med Aspergers syndrom. Lena berättar att hennes hjärna inte kan filtrera bort sinnesintryck, utan tar in allting som händer runtomkring hela tiden. Därför har Lena mycket mindre energi än en person utan funktionsnedsättning.

– Andra fyller på med energi när de äter eller småpratar, men för mig tar det bara energi. Jag klarar av att vara social en timme, sedan måste jag vila. Om det händer något oförutsett blir det extra jobbigt, eftersom jag har svårt för förändringar. Dessutom har jag svårt med social interaktion och känner inte in när det är min tur att prata.

När jag pratar med Lena flyter samtalet lätt. Lena har bett om att få intervjufrågorna på förhand och har skrivit ner sina svar. Det är en av många strategier som hon använder för att klara vardagen. Men ibland låser det sig.

– Det beror mycket på dagsformen. Ibland får jag inte fram ett ord, men i dag går det bra.

Vi sitter i Lenas kök. På bordet ligger en psalmbok och runt Lenas handled dinglar ett färgglatt kors. Tron har alltid varit viktig för henne. Som liten kom hon med i kyrkans verksamhet genom barngrupper, konfirmation och kyrkans unga. I dag är hon med i Ansgarskyrkan – en samarbetskyrka mellan Svenska Kyrkan och EFS. Där har Lena även sin dagliga verksamhet.

– I kyrkan känner jag att jag är accepterad och älskad, jag är bland vänner.

En av Lenas vänner och stora stöd är prästen Daniel Svensson som tidigare arbetade i församlingen. Att han kände till och förstod Lenas funktionsnedsättning betydde mycket för att Lena skulle känna sig bekväm under gudstjänsterna.

– Under nattvarden vill jag inte doppa brödet i vinet, för när prästen säger att det är Jesu blod tror jag verkligen att det är blod, jag har svårt att förstå liknelser. Så jag brukar lägga handen på axeln i stället och få välsignelsen. Men ibland glömmer jag det eftersom det är ansträngande för mig att stå i kö, undvika att krocka med någon och sedan knäfalla. En gång när jag glömt möttes jag av Daniels jättestora leende och hans uppmuntrande: ”Bra kämpat, Lena”. Han vet hur mycket energi det tar för mig att ta mig fram.

– Mina vänner vet också att jag inte vill att de lägger en hand på min axel under förbönen utan att de frågar först. Jag har svårt för beröring och kan känna mig fysiskt yr och illamående om många rör vid mig samtidigt.

Alla i kyrkan har dock inte samma förståelse.

– En del tror att Asperger är en sjukdom som man kan bota. De säger att de ska be för mig. Och då säger jag bara ”nej nej nej” och blir superjätteledsen. Det är en funktionsnedsättning, den kan du inte bota.

Trots hårda ord är Lena storsint och säger att det ofta handlar om okunskap. Under intervjun blottar jag min egen okunnighet när vi pratar om barndomen och jag frågar om Lena minns första gången hon kände sig annorlunda.

– Problemet är att jag inte känt mig annorlunda. Jag har känt mig ensam och utanför och misslyckad och att jag inte har någon framtid, men jag har inte känt mig annorlunda. Jag har ju bara upplevt saker från mitt perspektiv och tänkt att jag är bra på vissa saker som att skriva och fantisera, men sämre på andra, som matematik. Men så är det ju för alla människor.

Under skolåren tänkte Lena att hennes klasskompisar missförstod henne med flit och kände att lärarna reducerade henne till ”någon som inte passar in i mallen.” Lena minns en lärare som var på hembesök för att se eleverna i sin naturliga miljö. Mellan raderna frågade hon Lenas mamma om inte Lena borde gå i särskola. Mamman sa bestämt ifrån: ”Nej, det är inget fel på Lena. Vi stöttar henne. Hon har större ordförråd än sina klasskamrater, hon ska gå i den vanliga grundskolan.”

Det visade sig att Lena klarade skolan galant och nu har hon en universitetsexamen i kulturvetenskap, litteraturvetenskap och en i biblioteks- och informationsvetenskap. Men värre blev det i arbetslivet när hon skulle klara sig helt själv. Fram tills hon var 30 bodde Lena hos sina föräldrar, hade ingen egen ekonomi och tyckte att det var svårt med hushållssysslor. I ungefär samma veva såg hon filmen ”I rymden finns inga känslor” där huvudpersonen har Asperger.

– Jag sa till min syster; ”Usch vad jobbigt det måste vara att ha Asperger” varpå hon svarade ”Men jag tror att du har det.”

Lena läste på om Asperger och kände igen saker hon upplevt i sin barndom. Som svårigheten att äta, sköta hygienen, hantera bestick, känna igen kroppens signaler, hålla ordning, cykla och simma. Hon gjorde en utredning och fick sin diagnos.

– Man blir ju inte superjätteglad att få veta att man har en funktionsnedsättning som man aldrig blir kvitt. Men jag fick svart på vitt att jag inte är dum i huvudet oavsett vad klasskompisar och lärare antytt. Jag fick också bekräftat att samhället inte kan ställa samma krav på mig och att jag har rätt till stöd och hjälp så att jag kan få ett bra liv. Det är en lättnad att jag inte behöver vara oberoende och klara mig själv.

I dag bor Lena i en så kallad satellitlägenhet där hon kan boka boendestöd när hon behöver det. I höstas var hon på Bokmässan för att lansera sin bok och hade med sig en boendestödjare som såg till att hon inte bara stod i montern hela dagen utan gick på toaletten, åt och gick och lade sig i tid.

– Det var häftigt att få vara författare, på samma villkor som alla andra. Jag är inte van vid så mycket uppmärksamhet, men det var kul med all respons. En del hade kommit dit enbart för min skull. Som en man som har social fobi, men som kämpat sig dit för att träffa mig.

Att skriva självbiografin ”Hon verkar vara mycket ensam” har varit en omvälvande och läkande process för Lena. Skrivandet har alltid varit viktigt, särskilt under åren av mobbning.

– Jag kunde skapa min fantasivärld och fick bestämma vilka som skulle styra över vem. I dikterna kunde jag uttrycka känslor som jag hade svårt att sätta ord på.

– Efteråt har jag också bearbetat mina upplevelser genom skrivande. Sedan har jag tagit hjälp av mina arbetskamrater och överlåtit det jobbiga till Gud.

Vad betyder Gud för dig?

– Allt! Det är honom som jag tackar för mitt liv och allt jag får. Utan honom skulle jag inte ha fått min lägenhet, min diagnos eller möjligheten att skriva en bok.

I ”Hon verkar vara mycket ensam” tar Lena med läsaren genom hela livet och skriver detaljerat om händelser som satt spår. I inledningen finns en dedikation, både till sitt lilla och stora jag:

”Den lilla flickan Lena. Var inte rädd. Allting kommer att ordna sig. Du har en framtid.

Till den vuxna Lena. Grattis! Ditt första delmål är nått nu. ”Hon verkar vara mycket ensam” är klar nu. Bra jobbat!”

Lena Petersson

Ålder: 37 år.

Bor: Linköping.

Familj: Föräldrar, syskon, syskonbarn och syskonbarnsbarn.

Intressen: Skriva, läsa, dansa, spela altflöjt, historia (särskilt medeltiden) och delta i kulturaktiviteter.

Aktuell: Med självbiografin ”Hon verkar vara mycket ensam”. Andra delen – ”Detta resulterade ofta i oro och gråt” – ges ut senare i år.

Fakta: Aspergers syndrom

  • Aspergers syndrom är en diagnos inom autismspektrumet. aspergers syndrom innebär att man har begränsningar inom när det gäller ömsesidig kommunikation, social interaktion och föreställningsförmåga.

    Källa: Autism- och Aspergerförbundet
Statsministeromröstning