24 september 2020

En tidning på kristen grund



Kultur

Magnus Malm: Kristendomens historia ändras beroende på vem som berättar den

Ju avlägsnare den är, desto lättare att kolonisera den med våra egna värderingar, för den kan inte säga emot. Så har också historieskrivningen fungerat under hela mänsklighetens – historia, skriver Magnus Malm i sin kulturessä.

Det är inte ovanligt att ena parten inför en skilsmässa kan säga saker som ”vi har egentligen aldrig älskat varandra”. Förutom att det sällan är sant, finns det en annan part som kanske inte vill skiljas och därför inte har intresse av denna dystra historieskrivning. Då talar andra minnen: ”Jo, det vet jag att vi har gjort”.

Det är betydligt knepigare om det handlar om döda föräldrar: ”De älskade aldrig varandra” . Ingen av dem lever och kan säga emot, vilket ger oss frihet att i evighet odla myten om deras kärlekslösa äktenskap. Enda möjligheten till korrigering är om det finns andra ögonvittnen: ”Jo, vi såg att de hade ett gott förhållande.”

Ungefär så är det med vår historia. Ju avlägsnare den är, desto lättare att kolonisera den med våra egna värderingar, för den kan inte säga emot. Så har också historieskrivningen fungerat under hela mänsklighetens … historia. Det förflutna blir en projektionsyta för våra egna sår, värderingar och drömmar. Om dessa upprepas tillräckligt ofta och av tillräckligt röststarka personer uppfattas de snart som självklara sanningar. I själva verket säger de ofta mer om personen som yttrar dem än om den aktuella historiska epoken.

1921 skrev den kände litteraturvetaren Henrik Schück vad som sedan har upprepats i otaliga läroböcker om renässansen:

”Att renässansen kanske framför allt var de egenartade personligheternas tidsålder röjer sig ock i det allt mera ingående psykologiska studiet av människan. Något dyligt hade ej funnits under medeltiden … Medeltiden hade varit fantasins tidsålder … nu däremot öppnas blicken för verklighetens värld … Ett tredje drag hos denna tid är dess vaknande kritik … Renässansen trodde ej på något, utan ville pröva allt.”

Detta kommenterar historikern Michael Nordberg i sin bok ”Renässansmänniskan” (observera citattecknen!): ”Praktiskt taget allt detta är godtyckliga tankekonstrsäuktioner, som Henrik Schück på intet vis var ensam om. Tvärtom, han återger bara vad som var allmänt godtaget.” I sin bok visar sedan Norberg på punkt efter punkt hur fakta motsäger denna myt. Till exempel att renässansen skulle vara en uppgörelse med medeltidens kristna tro:

”… deras fullkomligt självklara och djupt rotade religiositet var av en art som inte överensstämde med värderingarna hos positivistiska 1800-talshistoriker med protestantisk bakgrund, vilka skapade och utbyggde myten om den ’hedniska renässansen’ …”

17 maj i år skrev Maria Schottenius en artikel i DN om en nyutgiven bok från antiken, "Plutarchos bordssamtal". Artikeln inleds med följande betraktelse:

”I kontakt med antikens tänkare blir det tydligt hur allvarsamt allt blev när kristendomen erövrade västvärlden. Ett tungt ok lades över människor under medeltiden. Även om Jesus Kristus räddade oss från döden var det sällan glada miner. Synden blev så närvarande i människors liv. Helvetet också. Skräcken för evighetsstraffet tog stor plats i samhället. Därför är uppsluppenheten under antiken befriande.” Artikeln avslutas för säkerhets skull med en upprepning:

”Samtalen rör sig mestadels om vardagligheter, mat och dryck och lämpliga levnadsprinciper. Långt från den allvarsmättade livssyn som med kristendomens intåg skulle dominera kulturen några hundra år senare.”

Är detta en sann beskrivning av historien? Eller säger den mer om skribentens egen historia, sår av en gammalkyrklig kristendom som aldrig fått helas och som därför färgar historien? Hade det handlat om något annat än den kristna kyrkans inflytande hade författaren sannolikt raskt anfallits av en ilsken bisvärm av akademiker som hade påpekat hur fel hon hade. Nu ingick utsagan i den sömnigt självklara svenska sekulariseringen och ingen höjde på ögonbrynen.

Här är inte plats för mer än en antydan om en annan historia. Latinprofessorn Erik Wistrand skriver om hur den romerske historikern Tacitus och hans kolleger försöker hålla uppe en positiv fasad som "bildar en egendomlig kontrast mot den resignerade pessimism, som utgör grundtonen i deras verk och överhuvudtaget är karaktäristisk för kejsartiden. Tacitus skriver bland annat om hur "vårt imperium obevekligt driver mot sin ödestimma".

I kontrast mot detta dystra sönderfall spred sig den kristna kyrkan med en oemotståndlig glädje och framtidstro. Hur ska man annars historiskt förklara den snabba spridningen av en rörelse som deltagarna tycktes ha allt att förlora på? De miste sin status när de blev kristna, blev mobbade av grannar och ibland blodigt förföljda av myndigheterna, och förstörde ofta sina karriärmöjligheter. Det fanns inga andra skäl att bli kristna än själva attraktionskraften i evangeliet.

Och inte minst den stora glädjen. Som kyrkohistorikern Henry Chadwick skriver: ”Det kristna evangeliet talade om gudomlig nåd i Kristus, förlåtelse för synder och befrielse från onda makter för den sjuka själ som var trött på att leva och rädd för att dö, de som sökte en visshet om odödlighet, trygghet och frihet i en värld där individen sällan kunde göra annat än att underkasta sig sitt öde.”

Hans kollega Michael Green kommenterar: ”En glädje som drev en människa att under lovsång gå i döden för Någon hon inte kunde se gjorde ett starkt intryck på den antika världen. Glädjen i kristna människors liv, och inte minst den glädje med vilken de mötte döden, var starka faktorer till att icke-kristna vände sig till Kristus.”

Men medeltiden då, då blev väl allting väldigt dystert och hemskt? Michael Nordberg började sin upprensning bland myterna med en annan viktig bok, "Den dynamiska medeltiden" (1984). Också här konstaterar han att vår bild av historien färgas av våra egna värderingar, och att medeltiden länge utmålats som en mörk transportsträcka mellan den ljusa antiken och den nästan lika ljusa renässansen. Återigen ställer fakta till det för våra myter:

”Fyrtio års sysslande med medeltiden genom forskning, läsning och undervisning har övertygat mig om att särskilt tiden från 1100-talet till 1400-talet är en av de mest spännande perioderna i Västeuropas historia. Jag tänker då inte på den politiska historien i inskränkt mening, ’krig och kungar’. I stället gäller det till exempel sådana ting som utvecklingen av förhållandet mellan klasser och sociala grupper, kvinnornas ställning och den idéhistoriska utvecklingen.”

Den som är öppen för ett annat perspektiv på kristendomens inflytande i Europa rekommenderas den engelske historikern Tom Hollands nyutkomna ”Dominion: The Making of the Western Mind”. Jag har inga illusioner om att svenska kulturjournalister kommer att överge sina älsklingsmyter eller hatobjekt. Men kristna läsare med lite nyfikenhet på vår historia har mycket att upptäcka.

Magnus Malm

Magnus Malm är retreatledare och författare. Han har skrivit ett flertal böcker såsom ”Vägvisare”, ”Bildfaktorn”, ”Ett hjärta större än världen” och ”Samtidigt”. Sedan våren 2017 är han tillbaka som krönikör på Dagens kultursidor.

Fler artiklar