23 september 2020

En tidning på kristen grund



Kultur

Maja Hagerman möter en motsägelsefull rasbiolog

Maja Hagerman ”Käraste Herman – Rasbiologen Herman Lundborgs gåta” (Norstedts)

I Uppsala på nyåret 1922 slogs portarna upp till världens första rasbiologiska institut. Det betydde att Herman Lundborg, som blev chef för verksamheten, med ökad auktoritet kunde fortsätta med sin forskning.

Institutet öppnade efter beslut i riksdagen och med stadfästelse av kungen. Det här är bara en av alla de saker som får mina ögonbryn att höjas då jag läser Maja Hagermans värdefulla bok, för övrigt den första om personen Herman Lundborg. 1922 är året efter att allmän rösträtt införts i Sverige. Ändå tycks få ha upptäckt paradoxerna mellan Folkhemmets demokratiska ambitioner och ett rasbiologiskt institut.

Hagerman, som redan genom tidigare verk gjort sig känd som en av våra största folkbildare, skriver fram en bred skildring där det rasbio­logiska tänkandet framstår som en del av en tidsanda. Redan 1919 hade köerna ringlat långa utanför Konstakademien i Stockholm då ”Folktypsutställningen” hade premiär. Kändisar, konstnärer, politiker och kungligheter minglade bland fotografierna, till synes omedvetna om vart idéerna som Lundborg presenterade på sin utställning kunde bära hän. Intresset för rashygien fanns också internationellt och då inte minst i Tyskland.

Så vem var han då, denne Lundborg? Hagerman som gått igenom mängder av brev, dokument och skrifter, låter oss möta en människa med smått fanatisk arbetsiver men också en man som bara förmådde att betrakta världen ur ett enda perspektiv. Det biologiska arvet förklarade som han såg det allt från intelligens till social position.

Man anar en tilltagande avtrubbning hos Lundborg inför alla de människor, inte minst i samebyarna, som vänligt tog emot honom för att sedan mätas, fotograferas och beskrivas som lägre stående.

Något föredöme som familjefar verkar han heller inte ha varit. Äktenskapet med hustrun Thyra blev allt svalare, ansträngt av hans ständiga arbetsresor, där han ofta hade med sig unga kvinnliga assistenter med den bakgrund han själv såg som en genetisk belastning. Hagerman sätter samman en gripande bild av den Hilja Holm som hon antyder att Lundborg hade en relation med, en relation som också kan ha slutat med en oönskad graviditet.

Hagerman är starkare då hon skriver om idéhistoriska sammanhang än då hon ska skildra Lundborgs biografi. Skildringarna av hans resor blir här och var för redovisande och får inte riktigt liv. Det hindrar inte att hennes insats fyller flera blinda fläckar i den svenska historien. Riktigt skrämmande blir det när Hagerman visar hur Lundborgs forskning gav inspiration och trovärdighet åt tyska nazister.

Kanske kan man säga att Lundborgs forskning till sist gick upp i rök genom att tändas i två ändar, en personlig, en historisk. Hilja Holm var inte den enda assistent han inledde en relation med. Än mer dramatisk blev den med Maria Isaksson, kvinnan han gifte sig med efter att hans första hustru avlidit. Forskaren, som så hätskt varnat för "rasblandning", ingick äktenskap och fick barn med en kvinna han själv kategoriserat som "östbaltisk" och "lapsk blandtyp".

När Lundborg gick i pension 1935 efterträddes han av Gunnar Dahlberg som tidigare arbetat på institutet. Därmed antog verksamheten delvis en ny inriktning. Lundborgs nazistiska sympatier hade blivit uppenbara, liksom vad hans idéer kunde leda till. Rasbiologin blev allt starkare i Nazi­tyskland, medan den i Sverige blev svagare genom upplysning och tilltagande demokratisering.

Men att vissa tankar ändå inte försvann över en natt finns åtminstone ett konkret bevis på: Steriliseringspolitik bedrevs i Sverige ända in på 1970-talet.

Fredrik Borneskans

Fler artiklar