Martin Lönnebo ärvde den sanna glädjen

Martin Lönnebo, biskop emeritus i Linköpings stift, fick glädjen i arv. Dagen möter upphovsmannen till ”Frälsarkransen” i ett samtal om kallkällor, barndom och varför svenskar skrattar så lite.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Det är en konst att skriva om glädje utan att det blir klämkäckt. Martin Lönnebo vet det mycket väl.

– Det är bara de riktigt stora författarna som kan skriva om glädje så att man tror på det. Som Dostojevskij och Dickens. De håller sig till sanningen. De trollar inte bort mörkret, men ser ljuset som lyser i mörkret. Allt som är förljuget ger ingen varaktig glädje.

Martin Lönnebo tar emot i det lilla arbetsrummet i lägenheten som han och hustrun Britt-Louise nyligen flyttat till. I 22 år bodde de i radhus i en annan del av Linköping och även om en flytt innebär många praktiska bestyr är Martin Lönnebo glad att han orkade ta steget.

– Livet har förenklats, det är närmare till glädjen nu, säger han och ler milt.

I ”Grundglädjen” (Verbum) varvas foton från radhusets fantasifulla trädgård med texter där glädjen är det bärande – men inte enda – temat. Lönnebo skriver att han tycker mycket om glädje och att han älskar ord som ”grund.” Därav grundglädje. Men det är inte den glättiga sortens glädje som blundar för bekymmer, snarare glädjen som ett tecken på att det finns ett andligt grundvatten som består trots torka och blåst. Lönnebo är personlig och tar med läsaren till barndomens Storkågeträsk i Västerbotten där han växte upp som yngst av åtta syskon.

Läs mer: Dagens recension av Martin Lönnebos "Grundglädjen"

Tänker du ofta på din barndom?

Martin ler.

– Ja det gör jag. Jag var tillsammans med fiskarna och fåglarna och vinden. En lycklig barndom är oövervinnerlig medan en tragisk alltid hänger med. Därför är det så viktigt med hem och föräldrar och att man håller ihop. Barn är så känsliga för bråk, så rädda för att bli övergivna.

– Jag har haft väldigt tur att ha mött många människor som är källor av glädje. Barndomen är en outtömlig källa. Jag säger som Astrid Lindgren: Det var konstigt att vi inte lekte ihjäl oss.

Om en månad fyller Martin Lönnebo 88 år, men enligt honom själv är han fortfarande pojke till sinnelaget. Han säger att han fick glädjen i arv, att han sover gott om nätterna och trivs med människor som är glada och tålmodiga – sådana som när de bryter benet är glada för att de inte bröt armen också. Förutsatt att de verkligen känner så. Den riktiga glädjen är förbunden med sanningen och lyckan är en plikt, aldrig en rättighet, menar Lönnebo.

På vilket sätt är lyckan en plikt?

– På samma sätt som kärleken är en plikt. Att försöka leva på ett sådant sätt att vi ger rum för kärleken. Då kommer glädjen och då kommer friden.

Allt Martin Lönnebo säger är noga avvägt och precist formulerat, uttalat på mjuk västerbottniska. Det är nästan som att han talar i sentenser och han värjer sig för att ge exempel. Medan han pratar gör han cirklar med fingret på sofftyget mellan oss och jag kan inte låta bli att tänka på berättelsen i Johannesevangeliet där Jesus gör likadant i sanden.

Bildspråket är framträdande när Martin Lönnebo talar och bilden av kallkällan, belägen i träskmarken nära barndomshemmet återkommer. Som barn sprang han ofta dit för att spegla sig i vattnet med himlen som bakgrund. Han konstaterar att det i vår tid varken är lätt för ”kallkälla, grundglädje eller drömmande barfotabarn.” I en färsk studie visar det sig till exempel att svenskarna skrattar allt mindre och att trenden pekat nedåt under flera år.

Varför är det så?

– Det finns inte så många djupkällor, bara ytvatten och de fodrar regn i form av pengar och framgång. Om regnet inte kommer, torkar de ut.

Men lösningen är inte att prata mer om glädje, varken i kyrkan eller i samhället.

– Tv-program med underhållning är fulla med glada tillrop, men man blir ju bara trött. De skriker som om de vore förskolebarn.

– Och jag blir sällan uppiggad av predikningar om glädje, för de speglar inte glädjen. Vi spelar en roll och alla ska se så glada ut. Det är säkert väl menat, men det är inte särskilt effektivt, för det sprider sig inte. Den riktiga glädjen, den är väldigt smittsam.

Martin ler, som han ofta gör. I hans röst finns inget förakt, bara ett lugnt konstaterande. Ögonen är pigga och snälla.

– Kritiskt tänkande har vi tagit till oss, det är riktigt, men det betyder inte att man behöver ta bort det glädjerika tänkandet, det positiva och skapande. Det blir oerhört trist om man bara ska kritisera och granska. Till slut blir det inga skratt över.

För Martin Lönnebo har naturen och andligheten varit ständiga källor till glädje, men i vår tid står det andliga inte högt i kurs.

– Det finns en viss uppgivenhet i tanken att den andliga världen inte finns. Man har tolkat den vetenskapliga berättelsen som att den skulle vara heltäckande. På samma sätt har man gjort med den politiska, men den är inte heller heltäckande, tvärtom. När människor har upptäckt det har de gripits av pessimism.

Hur kan kyrkan tala in i det?

– Inte tala, utan vara och göra. Människor har respekt för äkta godhet. I godheten finns skönheten. Om man ska kunna tala och vara så måste man känna sig själv först. Annars måste man inta alla dessa roller och de är som tomma kappor.

Martin Lönnebo påpekar att kyrkans budskap är ett glädjebudskap, men det saknar inte tragedi. I boken skriver han om att långfredagen är den mest glädjerika, just av den anledningen.

Allt mänskligt liv innehåller lidande, så även Martins. För paret Lönnebo blev det tydligt när deras förstfödde, sonen Jonas, drabbades av en blödning och blev svårt utvecklingsstörd. I dag bor Jonas på ett gruppboende och är i behov av mycket assistans. Han kommunicerar, men inte med ord. I ”Grundglädjen” skriver Lönnebo ömsint om kärleken till sonen och poängterar vad de som är beroende av andra kan lära oss: ”Ett barn bara är. Detta vara är större än göra, äga och synas, våra tre dominerande livsformer.”

När det gäller både glädje och lidande kan vi också lära mycket av helgonen, tror Martin Lönnebo.

– Om man ser på deras liv så är det sällan de har haft en lätt väg. Många blev martyrer. De förnekade inte mörkret och var hängivna i sitt sökande. De hade odelade hjärtan.

Hur gör man i dag för att få ett odelat hjärta, så att man kan se Gud?

– Att bara ställa frågan är en mycket god sak. Rent praktiskt ger man rådet och ta sig en funderare på en vanlig dag. Är det nödvändigt att timme efter timme sitta och slötitta på tv-program? Man kan väl kanske börja så småningom och trappa ner, säger Martin med ett skratt.

– Tystnad är också viktigt. Ett liv utan tystnad är en brist. När vi har hörlurar och ljud och andra hemska saker kan vi inte vila. I Frälsarkransen finns sex pärlor för tystnad. Gud älskar tystnad, universum är tyst. Jag tror att stillheten och tystnaden i denna bullrande tid bör prioriteras.

I slutet av vårt samtal återkommer vi till stillheten vid barndomens kallkälla när vi talar om himlen. Martin berättar att han tänker på himlen som ett för honom helt obegripligt tillstånd.

– Jag tror att man har det gott och stilla där, men vad jag än fantiserar om kommer det vara annorlunda. Gud kommer vara i allt, vi är förenade med grundglädjen. Kallbäcken har runnit ut i havet. Hos Gud är idel glädje.

Är du inte prenumerant? Testa Dagen gratis i 1 månad!

Martin Lönnebo

Född: 1930 i Storkågeträsk.

Bor: Linköping.

Familj: Fru och tre barn.

Yrke: Teolog, författare och biskop emeritus.

Aktuell: Med boken ”Grundglädjen” (Verbum).