23 september 2020

En tidning på kristen grund



Kultur

Matilda Gustavsson tar orden på allvar

Matilda Gustavsson har kallats reportagets mästare och nyligen tilldelades hon Publicistklubbens Guldpenna. Konstnärssjälen som växte upp inom Bibeltrogna vänner (nu ELM) har omfamnat sitt öde. I dag vill hon förmedla något som är sant.

Det är första gången Matilda Gustavsson blir intervjuad. Själv har hon intervjuat många gånger och gjort hyllade porträtt av bland andra Thorsten Flinck, Sofi Oksanen och Kristina Lugn. Ändå gillar hon inte intervjusituationen. Hon blir nervös och fumlig och framstår som en tönt, säger hon. Planen var att ägna sig åt kulturjournalistik för att slippa träffa folk, men det blev tvärtom.

När vi möts i receptionen i den ståtliga DN-skrapan på Kungsholmen i Stockholm pratar vi om var vi ska göra intervjun. Matildas fråga kommer snabbt och uttalas på lundensiska:

– Vad blir bäst för ditt reportage?

Vi går igenom flera säkerhetsdörrar, tar trapporna upp en våning och landar i röda, långsmala soffor på Dagens Nyheters redaktion. Här är Matilda Gustavsson fast anställd sedan några månader tillbaka. Jag hade tänkt fråga henne om jobbet på DN, om skrivandet och kanske något om näthat. Men så kvällen innan intervjun läser jag hennes novell Den här tidens lidande, publicerad i tidskriften Granta, och blir drabbad. Novellen utspelar sig på ett kristet ungdomsläger där en killes ben växer ut under förbön. Eller gör det, det?

Novellen är självbiografisk. Under uppväxten var Matilda ”uppriktigt jättereligiös.” Redan på mellanstadiet övertygade hon sina klasskompisar med intellektuella argument för Guds existens. Hon kände sig både överlägsen och utanför. Ett slags martyrskap.

Vad tänker du i dag när du ser tillbaka på din kristna uppväxt?

– Att jag är väldigt formad av den, speciellt det existentiella förhållningssättet. Alltså verkligen. Den har gett mig ett allvar också – något som jag försökt komma bort lite ifrån i tio års tid. Jag och mina vänner brottades mycket med helvetet, med de stora frågorna Det var så vi växte upp. Det var väldigt, väldigt märkligt egentligen.

– Sedan har min bakgrund format mitt tänkande och hjälpt mitt skrivande jättemycket. Jag tror att den har skapat en slags öppenhet – att man har haft erfarenhet av att inte tillhöra normen och av att röra sig i olika världar.

Matildas religiösa bakgrund kan anas i hennes texter. Som när hon ifrågasätter Magnus Betnérs ateism eller liknar hypokondriska panikgooglingar vid böner. Vi pratar om ordval.

– Jag tror att det ligger närmare för mig att ta till ord som Människan, Storheten och Världen. När jag var yngre tänkte jag mycket på evigheten. Att ha det perspektivet så himla tidigt gör det svårt att backa tillbaka och vara lite mer chill, typ ”det här livet är obegripligt men det kan vara kul.” Om man levt med evighetsperspektivet så gör man det for life.

Även om du inte tror på det längre?

– Jag kan inte säga att jag inte tror på det. Det kanske är därför det fortfarande finns med. På ett sätt är det intressant att man kan ta livet på så stort allvar utan att bestämma sig för om man är kristen eller inte. Jag slutade be när jag var kanske 22 år. Det var nog efter att ha tvivlat jättemånga år och försökt be men upplevt en stor tystnad. Det var inte aktivt, men det bara blev så. 
– Men jag kan inte heller låta bli tänka att tänka på att det finns en Gud. Jag är i något slags limbo.

Vill du att det kristna ska lysa igenom?

– Det blir nog bara så. Man skriver lite som man skriver och det är svårt att förändra. Tydligen finns det något i en som tar sig ut när man skriver, i alla fall om man skriver på väldigt stort allvar, och det skulle jag nog säga att jag gör. Det är det jag gör på störst allvar.

I en artikel berättar du att du tar lugnande medicin. Har du satt någon gräns för hur personlig du vill vara eller växer det fram under skrivandets gång?

– När du säger det känns det så himla vettigt att tänka igenom. Att jag skrev att jag ibland tar lugnande tabletter har känts jobbigt och jag har faktiskt undrat hur det tog sig in. Och sedan när jag skrev om hypokondri, tänkte jag att nu blir jag etablerad som psykisk labil. Men i grunden tycker jag att det är bra att berätta sånna grejer, men eftersom jag inte en jättetydlig plan kan jag få panik efteråt.

Matilda har skrivit sedan gymnasiet och det var när hon hittade Sydsvenskans kultursidor som något hände.

– Kultursidorna var jättekonstiga, folk kunde skriva lite vad som helst. Någonting i den formen var väldigt lockande och jag kände ”shit, det här har med mig och göra.” Det är nog enda gången i mitt liv som jag haft ett omedelbart självförtroende och tänkt ”de här texterna hade jag kunnat skriva.”

Några år senare skrev Matilda för en studenttidning samtidigt som hon pluggade litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Sydsvenskan höll workshop och Matildas text blev uttagen, publicerad och ingången till ett liv som frilans. Då var hon 21. I dag är hon 29 och för två år sedan hörde DN av sig med erbjudande om sommarjobb.

– Jag var i en dålig fas där jag släppt all ambition med skrivandet. Just därför blev erbjudandet så viktigt.

– Efter att jag lämnat kyrkan hade jag en känsla av att befinna mig i ett slags undantagstillstånd och att jag en dag skulle komma tillbaka till kyrkan. Därför hade jag ingen tydlig dröm om en karriär. Men jag lever inte i undantagstillståndet längre och har insett att det här är mitt liv nu.

Och visst har Matilda en karriär. En strålande sådan. Ändå kan hon känna sig som ett litet barn och besväras av diskrepansen mellan att sitta hemma och skriva ”i all sin skit” för att sedan bli läst från en upphöjd position med mäktig byline. Hon ler när jag frågar om hon har något mål med sin journalistiska gärning, säger ”fin fråga” och funderar länge på svaret.

– Jag skriver mycket för min egen skull, för att få en klarare blick så att världen blir större och mer sann. Jag hoppas att de som läser ska känna att deras värld också blir lite större och att de får syn på något som jag har lagt mycket tid på att försöka se.

Att få fatt i något som är sant. Det är så Matilda beskriver de gånger som hon känner att språket flödar. Men oftast är skrivandet smärtsamt.

– Det är så jobbigt att umgås med en text som är jättedålig. Man måste stå ut, stå ut, stå ut, tills texten kanske blir lite bra på slutet.

Hon vänder sig till mig.

– Upplever du också att skribenter är värst av alla att prata om hur jobbigt det är att skriva? Är andra konstnärer så? Processen är ju vidrig, men det känns också fånigt att prata om, för den automatiska frågan blir; men varför gör du det då?

Så varför gör du det?

– Nu kommer ett superdramatiskt ord, men det känns som mitt öde. Jag kan inget annat och nu har jag gjort det så himla länge och uppenbarligen stannat kvar. Så på något sätt har jag ändå fattat ett beslut som jag måste stå för. Jag måste ta det på allvar.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.

Fler artiklar