Nationalism i fokus på filmfestivalen

Spänningarna i samhället märktes under filmfestivalen i Göteborg. Filmer om nationalister och om flyktingar fick stort utrymme. Men här fanns också berättelser om jakten på helande.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Det fanns en tid då nationalismen var dödförklarad. Men denna strömning lever nu i högsta välmåga och skakar om både länder och kontinenter. Att Göteborgs filmfestival, en samlingsplats för kulturer från hela världen, i år valde att sätta fokus på just nationalismen var därför naturligt.

Svenska kyrkan deltog som vanligt i festivalen och hade bland annat arrangerat ett seminarium med temat ”Att skildra högerextremism”. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman inledde med att teckna en bild av gårdagens fascism och dagens nationalism. Han såg likheter i marscherandet på gatorna, i våldet, i hur rörelserna fötts ur politisk och ekonomisk oro. Men han såg också skillnader.

— För nazisterna vad det först och främst judarna som var fiender. Det finns fortfarande antisemitism, men i Europa finns det andra som ännu mer ses som fiender, som flyktingar, invandrare från andra länder och framförallt muslimer, sa han.

I samtalet deltog flera filmare som just försökt att skildra nationalismen. Den norske filmaren Håvard Bustnes hade följt grekiskor som är involverade i det nynazistiska partiet Gyllene gryning.

— I början var jag chockerad, jag var rädd för deras antisemitism. Men efter ett år så vande jag mig. Och jag tror grekerna också vant sig, det är inte chockerande längre, sa han.

Även om det är lätt att avtrubbas framstod Gyllene gryning i Bustnes film ”The Golden Dawn Girls” som skrämmande i sin efterapning av den tyska nationalsocialismen. Samtalet väckte dock frågan hos mig om det är rimligt att bunta ihop Gyllene gryning med andra mindre extrema partier, som Sverigedemokraterna. Svenskan Erika Lager arbetar på filmen ”FAS4”, som handlar om hennes möte med en ung sverigedemokrat i Askersund. Det går inte att bedöma en film utifrån ett klipp på några minuter, men känslan här var att det mer rörde sig om det växande gapet mellan landet och storstaden, mellan det som har varit och det som kommer. Människorna framstod som vilsna, inte hatiska.

Samtidigt är det en vilsenhet som kan utnyttjas av den som är förslagen och målar upp hot. För nationalister, och även för många andra européer, är det flyktingarna som skrämmer.

Filmen ”Taste of Cement” skildrar en grupp syrier som uppför ett höghus i Beirut. Det förekommer ingen dialog och förutom skramlet från byggarbetsplatsen är nästan allt tystnad. Den enda rösten som hörs är en man som berättar om minnen och drömmar.

Det är i stället det långsamma bildspråket som talar om tomheten, om längtan, om att förföljas av sina minnen, om tristessen. Männen lever i en källare av betong, de sover på tunna madrasser och saknar nästan helt ägodelar. Deras liv är betong och armeringsjärn. Men de behöver bara lyfta blicken från arbetet så ser de bilköerna och det glittrande Medelhavet, löften om ett annat liv.

Regissören Ziad Kalthoum låter i slutet av filmen klippa in bilder från det syriska inbördeskriget: raserade hus, människor som kvider under betongen efter bombanfallet.

Filmen ger en fördjupad bild av livet som syrisk flykting, ett sådant vittnesbörd som gör att gruppen inte kan reduceras till en anonym massa.

Jag brukar försöka att se film om religion och tro under festivalen, men i år har det varit svårare än vanligt att finna sådana berättelser. ”Resan till Mirakelmannen” är dock en intressant film där Lisa Vipola och Fabian Wigren skildrar den egna jakten på helande. Lisa lever med MS och Fabian med reumatism, och då svensk sjukvård inte kan hjälpa dem sätter de sitt hopp till en självutnämnd helare i Brasilien som kallas "John of God". Jag har inte hört talas om honom tidigare, men tydligen reser människor från hela världen dit i tron på ett gudomligt ingripande. Av filmen att döma är John of Gods lära en blandning av nyandlighet och katolsk tro, man ska både tacka entiteter och Ignatius av Loyola.

Lisa och Fabian får doppa sig i ett vattenfall och meditera. Till slut får de möta John of God, som utför både så kallade andliga och fysiska operationer. Båda blir berörda i olika skeenden av processen, men Lisa blir allt mer distanserad och verkar tappa tron på projektet, Fabian vill att det ska vara sant och det skapar också spänningar i deras relation.

Bildkvalitén är ungefär på samma nivå som om ett barn filmat med sin mobiltelefon, men i amatörmässigheten finns något skört och autentiskt. Fabian berättar hur han som barn fick besked om sin reumatism, och att det påverkade honom så mycket att han levde utan vänner under högstadiet och gymnasiet. Jag blir berörd av utsattheten och många tankar väcks. En fråga blir speciellt angelägen: Hur kommer det sig att unga människor utan hopp reser till Brasilien i stället för att gå till närmsta kyrka i Sverige?

"Amatörer" fick Svenska kyrkans filmpris

Svenska kyrkans filmpris Angelos på 50 000 kronor gick i år till filmen "Amatörer" av Gabriela Pichler.

"Amatörer" är Gabriela Pichlers andra långfilm. Debuten "Äta sova dö" från 2012, belönades med fyra guldbaggar, bland annat bästa film.