Nina Grönroos lever med ångest - gör konst av den

Under en månad framåt satsar Kummelby kyrka i Sollentuna på att lyfta samtalet om vårt mående. Nina Grönroos är initiativtagare och för henne är temat högst personligt.
– Om någon frågar hur jag mår måste jag alltid svara ärligt, även de dagar jag mår skit, säger hon till Dagen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Hon kommer med stor sannolikhet alltid att behöva leva med sin ångest. Och med den även skammen som det ofta innebär att leva med psykisk ohälsa. Nina Grönroos är 37-åringen som läste färdigt hela prästutbildningen, antogs för Härnösands stift, men som aldrig prästvigdes. ”Det hade inte gått”, konstaterar hon. Nina har både autism och adhd, och drabbades under uppväxten även av posttraumatisk stress, vilket är lättare att drabbas av när man har autism.

– Jag minns att jag redan som barn tänkte att ”om jag ändå hade förmågor som min bror”, men jag kommer aldrig att kunna prestera på ett sätt som en frisk person kan göra. Jag kommer alltid att få leva med mina rädslor.

Nina Grönroos har inga problem att prata om sin psykiska ohälsa och de konsekvenser det får för hennes vardag. Det märks i den här intervjun där Nina, redan ett par minuter in i vårt samtal, lyckas måla upp en bild av hur det kan vara för en person med känslorna utanpå kroppen. Särskilt påtagligt blir det dock i hennes vardagliga möten med människor, som i kyrkan. När Nina får frågan om hur hon mår, vill hon alltid svara ärligt, även om det stundom innebär att frågeställaren blir besvärad.

– Jag kan inte vara annat än ärlig. Har jag en dålig dag måste jag svara det: ”I dag mår jag bajs, hur är det med dig?” Jag vill och kan inte skygga för min psykiska ohälsa, säger hon frankt.

– Men oj, vilka samtal det kan bli när man börjar glänta på locket. Jag brukar få folk att gråta så mycket att jag nästan skäms.

Det faktum att Nina är gift med William, en av prästerna i Kummelby kyrka, leder till att flera i församlingen känner till henne och så även hennes kamp med ångest. Ett faktum som Nina själv försöker att se som en välsignelse. Leder hennes uppriktighet till att fler delar med sig av det jobbiga, litet eller stort, finns det också ett syfte med hennes personliga kamp. Hon har suttit med på kyrkfikan där någon plötsligt börjat berätta om psykisk ohälsa i familjen.

– Det är något väldigt fint när människor delar sådant med sina vänner i församlingen, för att få stöd och förbön. Vi är trots allt många som kämpar, det behöver vi bli medvetna om, säger Nina.

Under temaveckan som pågår från och med denna vecka i Kummelby kyrka kommer en rad föreläsare och musiker att framträda. Nina har gått och burit på tanken under flera års tid, att kunna lyfta ämnet i kyrkan på olika sätt, för att på så sätt få fler att öppna sig.

– Jag blev glatt överraskad när jag började lägga ut mina bilder på Instagram, att något som skapats ur ångest kunde bli till tröst för andra. Med temamånaden hade jag till en början tänkt att hela församlingen skulle ”flytta in” i kyrkan under en tid och dela liv med varandra, men jag hoppas åtminstone att dessa veckor ska få fler att inse att vi behöver varandra och att vi kan hjälpa varandra.

Ett annat syfte med kyrkans satsning är att sprida medvetenhet om psykisk ohälsa, att det inte sällan finns en medicinsk orsak till grund för symptomen. I programbladet för den pågående temamånaden skriver Nina personligt om hur hon upplevt hur andra ser på hennes psykiska ohälsa med oförståelse:

Jag har många gånger fått frågor om varför jag har ångest, eller uppmuntrande kommentarer som ”äsch, oroa dig inte så mycket, det blir bra!”. Då kommer skammen. För jag kan inte låta bli att ha ångest. Min ångest är aldrig lagom. Den tillhör ingen finkultur. Min ångest är brutal. Att fråga varför jag har en panikångestattack kan ibland kännas som om någon skulle fråga en astmatiker mitt i ett astmaanfall – ”varför andas du inte bara? Det finns ju massor med luft här!”

– Jag vill lyfta bort skammen som det kan innebära att leva med ångest, säger hon och menar att vi skuldbelägger även inom kyrkan.

– Det kan faktiskt kännas dåligt, trots att någon bad en så fin bön för mig förra veckan, eller trots att jag bekänner mina synder och tar emot förlåtelsen. Jag kan ändå må skit, säger Nina Grönroos.

Ibland drabbas hon av mörka tankar som handlar om varför hon ens ska finnas till när hon mår dåligt. Svaret som hon ofta återkommer till, handlar om trösten som andra kan uppleva, genom hennes bilder och ord.

– Att någon kan få tröst genom mina bilder berättigar mitt existensvärde, varje dag. Vi behöver hjälpas åt att prata om detta och att lägga fram allt inför Jesus.

Läs också Ångest – en del av livet, för Jesus och för oss

 

Hit kan du vända dig om du mår dåligt:

Bokrecensioner