Pastor Staffan Hellström trotsar rädslan

Hösten 2017 fick Staffan Hellström veta att han lever med det som enligt läkarvetenskapen räknas som obotlig cancer. Den behandling som ges handlar om livsförlängande åtgärder.

Läs mer: Staffan Hellström fångar varje dag trots sjukdomen

Men boken som nyligen släppts, ”Vad skulle du göra om du inte var rädd?” (Sjöbergs förlag) handlar inte om rädslan för döden. Vi möter en man i sina bästa år som absolut vill leva kvar här på jorden och som känner sorg och smärta vid tanken på att lämna sin familj. Att möta döden är inget som Staffan tar lätt på men det är heller inget han fruktar. Tvärtom lever han med ständigt hopp. Hopp om att Jesus kan hela honom vilken dag som helst. Hopp om att Gud samverkar med medicin och att det leder fram till ett mirakel. Hopp om att, om inget av detta inträffar, i stället få träffa Jesus snart.

– Men måste Gud hela mig? Nej! Men människor måste bli frälsta, säger Staffan.

Det sista han ville var att hans församling skulle fastna i någon slags kramp där man fastar och "tokber" för att pastorn ska bli frisk. Här ska inte fokus ligga, menar Staffan.

– För mig var det väldigt viktigt att kyrkan inte skulle bli lamslagen av min sjukdom. Det finns fortfarande människor som behöver vinnas. Det finns fortfarande andra människor, i min situation, som behöver hopp, säger Staffan.

Och därför handlar hans bok om att övervinna en helt annan rädsla: Rädslan som en församlingsledare kan ställas inför när Guds röst viskar i hjärtat och manar till förändring. Rejäl förändring. Som när Pingstkyrkan i Forshaga gick från att vara en ganska alldaglig liten frikyrkoförsamling i Sverige till att se sin starkaste tillväxt i församlingens historia, med nya människor på gudstjänsterna, dop, växande smågrupper, en ettårig bibelskola med över tjugo elever och ett nystartat pionjärarbete i Karlstad.

I dag är Home church i Forshaga en församling som tvärt­emot många andra kyrkor har fler aktiva i verkligheten än på papperet. Och den här resan får läsaren följa i Staffans bok.

– Rent allmänt tror jag att det finns många rädslor som hindrar oss. Alla ”om” och ”men” vi har, är ofta bara förklädda rädslor, menar Staffan.

På sätt och vis övervann Staffan en rädsla bara genom att skriva boken. Han är ju ingen författare, säger han, och han hade verkligen inga planer på att bli det. Däremot reste han under några år och besökte ledarskap i olika kyrkor för att berätta om förändringsprocessen i Forshaga.

– En man i församlingen sa till mig att ”ska du inte skriva ner det här så att fler kan ta del av vår resa?”. Nja … jag är ju ingen skribent, tyckte jag. Men då gjorde jag faktiskt en deal med Gud trots att jag aldrig brukar göra det. Jag sa till Gud att om det här kan bli till nytta för någon, fine, men då vill jag ha ett tecken.

Staffan skrattar. Det tecken han bad Gud om var att få titeln på boken riktigt klar för sig. Mannen som utmanat honom fick också veta Staffans uppgörelse med Gud. Något senare predikade Staffan över temat "Vad skulle du göra om du inte var rädd?".

– Efteråt fick jag ett sms från mannen som utmanat mig, där han konstaterade: Här har du ju boktiteln.

Visst var det så. När Staffan sedan fick cancerdiagnosen och blev heltidssjukskriven hösten 2017 visste han att det var dags. Han tänkte inte sitta stilla hemma och stirra på väggarna. Det var dags att uppfylla sitt löfte till Gud.

– Ärligt talat visste jag ju inte ens om jag skulle vara vid liv i dag.

Så Staffan gick till sitt kontor, det lokala kaféet, och började skriva varje dag. Och på konferensen Pingst Pastor i januari i år släpptes boken.

Vad skulle du säga är de största rädslorna som hindrar oss från att göra skillnad som kyrka i Sverige i dag?

– Konflikträdsla. Det är nog det största. Vi människor är så beroende av trygghet och när vi utmanas att göra något annorlunda hotas den här tryggheten. Väljer man som ledare att göra något annorlunda så kommer du att möta konflikter.

Andra omedelbara rädslor som kan komma upp, menar Staffan, är att människor slutar komma på gudstjänsterna, att församlingsmedlemmar slutar att ge och att medlemmar ska lämna församlingen.

– Det finns också en rädsla för att göra fel. Vi har så stor respekt för församlingen utifrån Guds ord. Tänk om jag förstör församlingen? Och den här rädslan förkläds ofta i att vi måste be lite mer först. Men det finns många olika sätt att vara kyrka. Det viktiga är att vi fullföljer uppdraget.

Och det uppdraget sammanfattas enkelt i tre ord: att vinna människor. Att gå från en introvert gemenskap till en inkluderande och inbjudande kultur. Staffan beskriver det som människovänlig.

– Här i Sverige i den karismatiska fåran har vi ibland blivit så andliga att vi inte längre är människovänliga. Det är nog det stora problemet för alla kyrkor och församlingar att man riskerar att bli alldeles för intern. Man blir familjär på ett negativt sätt. Bygger system som gör att det blir för oss och ingen annan.

Staffan menar att vår kärlek till medmänniskan måste vakna. Home church har formulerat en enkel tes som gäller i första kontakten med alla människor: Inte frälsa, bara hälsa. Våga säga hej! Våga fråga, var intresserad, uppmuntra. Våga "komma ut ur garderoben" på din arbetsplats. Bry dig om. Se varandra på gudstjänsten – och bygg gemenskap med Jesus och med varandra när ni möts i hemmen. Smågrupperna i Home church är den viktiga livsnerven i församlingsgemenskapen.

Dessutom har både gudstjänstlokal och gudstjänstform reformerats till nya, nutida uttryck.

– Jag tror att det är kärleken till människor och deras behov av hopp, deras behov av Jesus, som kan göra oss modiga. Och det måste bottna i att vi själva har förstått och landat i Guds nåd. Att vi fattar vilka skitstövlar vi är, men att vi ändå är så älskade av Gud, så perfekta genom Jesus Kristus.

Staffan har upplevt nåden – och det förvandlade hans liv.

– Jag var inte så fantastisk som jag trodde, men Gud är fantastisk.