”Men kan det vara så att det inte finns någon Gud?”
”Nej, det vore fruktansvärt. Vad ska man tro på då?”
”Ja, inte vet jag. Man får nog vara nöjd med att man lever.”
Ovanstående dialog förs i regissören Roy Anderssons senaste film "Om det oändliga". Handlingen följer två spår, varav det ena handlar om en förtvivlad präst som förlorat sin tro och i sin förtvivlan letar han efter något att hålla fast vid. I en av scenerna ser man prästen släpa på ett kors, likt Jesus även iförd törnekrona.
Uppdatering av Bergman
Filmen kan liknas vid "en burlesk och absurd uppdatering av Bergmans Nattvardsgästerna", skriver Dagens nyheters Nicholas Wennö.
Regissören själv var mäkta nöjd när han anlände till festivalen i Venedig, trots svåra höftsmärtor.
– Jag vill göra bilder som människor inte kan gömma sig i. Man skulle kunna kalla det för ett ljus utan nåd, säger Roy Andersson om sin film.
Avskalat scenspråk
”Om det oändliga” är bara 76 minuter lång och bär samma grådaskiga och avskalade scenspråk som Anderssons tidigare filmer, exempelvis ”Sånger från andra våningen” och "Du levande”. Filmen följer även samma teman som tidigare: existentiella frågor och om konsten att vara människa, med allt vad det innebär av skönhet och grymhet.
:quality(70)/cloudfront-eu-central-1.images.arcpublishing.com/mentormedier/JZJOY73UJNEMJN4J37O7C37L5A.jpg)
