"Sandström satte toner till de stora frågorna"

En av vår tids största tonsättare är död. Sven-David Sandström har lämnat efter sig ett rikt musikarv, och mycket av det är sakral musik.

Jag fick glädjen att träffa Sven-David Sandström i samband med uruppförandet av hans ”Rekviem” i Berwaldhallen i Stockholm. Jag minns energin och värmen hos Sven-David, en intensivt närvarande människa som komponerade in i det sista.

”Rekviem” betyder ”vila” och ordet används för den mässa som omgärdar begravning och död. Sven-David Sandström betonade för mig, att han med sitt verk snarare ville hylla livet än döden. ”Texten handlar om vila, den eviga ron. Jag har gjort en positiv tolkning av ”rekviem”, att man ska glädjas så länge man lever”, sa han till mig.

Döden, den ofrånkomliga, var han inte rädd för. Skönheten, sa han, ”tar fram det positiva i livet”.

Vi som var i Berwaldhallen den kvällen blev drabbade av hans ”Rekviem”, av kraften och styrkan men samtidigt av det ibland finstämda, skira, svävande vackra för att inte säga romantiska – något man inte alltid förknippat med Sandström.

Sven-David Sandström växte upp inom frikyrkan. Han hade sovrummet ovanför familjens uraffär i Borensberg, och klockorna slog hela natten. Utanför strömmade vattnet i en av Göta kanals slussar. En ”fascinerande klangsituation” har han sagt i en intervju här i Dagen.

Uppväxten inom baptismen präglade honom också. Han har beskrivit hemmet som ”strängt”, men att han var tacksam över det beröm han fick som musiker. Det gav honom självtillit.

Han började komponera redan i gymnasiet och har berättat att han drömde om noter, ”ungefär som moln av möjliga uttryck”. Senare utbildade han sig på Kungliga Musikhögskolan, och där var han mellan 1985 och 1995 professor i komposition.

Listan över de verk som Sandström har komponerat är mycket lång, och han har fått en rad priser och utmärkelser./Redan 1982 skrev han ett rekviem, och den gången orsakade stycket het debatt. Det anklagades för att vara ”pornografiskt”. Texterna kom från en diktsamling. Men fokus låg på något annat, sa Sandström när jag träffade honom – nämligen Förintelsen. ”Det var en resa ner i underjorden till de mest otäcka gömslen som mänskligheten har, följt av en slags uppståndelsehymn”, sa han./

Tidig musik av Sandström har av många uppfattats som ganska svårtillgänglig. Med tiden skrev han allt mer enkel och romantisk musik, något som han höll med om när jag frågade honom om det.

Hans sena rekviem var en pampig avslutning på en tio år lång satsning på gudstjänstmusik i Bachs anda. Detta rekviem är uppbyggt kring mässans traditionella satser. Kanske, funderade han, blir man mer traditionell när man är äldre. De existentiella frågorna blev också, sa han, allt viktigare för honom.

”Godhet, ondska. Den stora polariteten runt vilken vår tillvaro är uppbyggd. De här texterna har allt detta, de har en meningsfullhet inbyggd”.

Och musiken – den kan vara ett gudomligt verktyg, sa han. Det är bara att instämma.

---

Verk av Sandström:

• Requiem: De ur alla minnen fallna (1982)

  Cellokonsert (1989)

  Pianokonsert (1990)

  Operan "Staden" med libretto av Katarina Frostenson (1994-97)

  Juloratorium (2004)

  Magnificat (2005)

---