Satsa på rötter i stället för likes

Man kanske blir lite nyfiken. En vän har tipsat om en webbsida eller en FB-grupp. Man går dit, tittar på inläggen. Härligt! De är så rättframma, de som skriver. Hårda ordalag. Än så länge avvaktar man. Men sedan dyker en tråd upp som man gillar. Man ger sig på det, börjar kasta sig in i ordväxlingen, märker kanske inte att det blir allt hårdare och grövre. Omgivningen påverkar en. Och en vacker dag hänger man ut någon och får applåd av meningsfränderna.

Så här går det inte bara till på nätet och dess sociala medier. Nej, så här fungerar förmodligen varje syndahistoria. Psaltaren 1 beskriver denna dynamik – fast i omvänd ordning. Där prisas den salig som inte dras allt djupare in i synden: "Salig den man som inte vandrar i de ogudaktigas råd och inte träder in på syndarens väg eller sitter där bespottare sitter …" Det första steget in i synden består i att man hör på andras råd eller rekommendation. Titta bara, det är jättekul! Sedan tar man konkreta steg i den riktningen, beger sig på vägen in i det. Till slut är man med i gänget, är del av bespottarnas sällskap och delar deras värden och förhållningssätt. Psaltaren beskriver en väg från ett flyktigt lyssnande som leder en allt djupare in i synden tills man har vant sig vid den och sitter fast.

Just på sociala medier ter sig denna dynamik så tydlig. Kanske hör nätet, nej, säkert hör nätet till de ting som ger störst anledning till att vi frestas – och faller. Förmodligen agerar många så eftersom de på ytan förblir anonyma och osynliga fastän de egentligen vet att varje steg på nätet lämnar ett fotavtryck efter sig.

Alltså vad händer på sociala nätforum, närmare bestämt på kristna forum? Det första man tyvärr måste konstatera: de där kristna forumen är inte ett dugg bättre än många andra, ibland ännu värre. "Älska din nästa så som dig själv" – glöm det. "Älska dina fiender" – lyser med sin frånvaro. Man slåss, bråkar, beskyller och begabbar andra, hänger ut folk, sätter somliga i helvetet, dömer och fördömer med en lust som får en att baxna.

Vilka är det då som tumlar om där? En första grupp framställer sig som "sanna kristna", underförstått att de som har andra uppfattningar om saker och ting är lömska eller falska kristna. Andra sysslar med det jag kallar manteltofsfrågor, det vill säga med perifera ting som liturgiska klädesplagg eller bibliska spetsfundigheter. Dessa saker ges en så stor betydelse som hängde vår eviga salighet på dem. Andra tänjer kyrkans lära till bristningsgränsen tills man knappt känner igen den. Tron blir en rent personlig och subjektiv angelägenhet eller uppfattning som om det inte funnes en objektiv sanning oberoende av min begränsade kunskap eller mitt skiftande humör.

Alla dessa grupper strider med eller mot varandra och är ofta inte blyga vad gäller valet av sina retoriska vapen. Spanska inkvisitionen framstår jämfört med det som en lekstuga. Där fanns i alla fall en processordning med åklagare, advokat, domare, vittnen och så vidare.

Men varför går det så hätskt till på kristna forum? Om jag tolkade det välvilligt skulle jag nog säga: eftersom det handlar om Gud. Och Gud är den viktigaste i en troendes liv. De troende ger sig hän åt honom, satsar allt på honom, hela sitt liv. Gud är ju den grund de står på, den de rör sig och lever i. Och kyrkan är gemenskapen av dem som tror på honom. Därför är också kyrkliga frågor så laddade. Det är alltså föga förvånansvärt att trosfrågor väcker starka känslor. Här står helt enkelt mycket på spel.

Eftersom det är så och vi är medvetna om det, skulle vi ha ännu större anledning att behandla varandra med respekt – även på nätet där man inte träffar ›motståndaren‹ ansikte mot ansikte. Då har vi ännu inte talat om ett genuint kristet förhållningssätt eller Jesu anspråksfulla etik ("älska dina fiender …").

Det som alla troende behöver, och i synnerhet de som smutskastar andra över nätets säkerhetsavstånd, är det som både profeten Jeremia och Psaltaren talar om: att satsa på rötterna, en djup förankring i Guds mysterium. Ibland får man intrycket att de som skriker högst saknar just dessa djupa rötter. Det behövs inte mycket för att få dessa högröstade personer att skymfa, utpeka och bespotta andra. Hur trygga är de i sin tro?

Det vi behöver är djup förtröstan på Gud, i överförd bemärkelse ett träds tro. "Han är lik ett träd som är planterat vid vatten och som sträcker ut sina rötter till bäcken. Ty om än hetta kommer, så förskräcks det inte utan bevarar sina löv grönskande. Och om ett torrt år kommer, så sörjer det inte och upphör ej heller att bära frukt" (Jeremia 17:8).

Just i vår tid är det ännu mer angeläget att satsa på rötterna, en djup inre förbindelse med den Gud Kristus har visat oss. Ju mer vi gör det desto mer kommer vi att likna honom. Då kommer vi att se de andra, också dem vi har svårt med, sådana de är: Guds avbilder som Kristus har givit sitt liv för. Det är den attityd en kristen borde vinnlägga sig om – även i stridens hetta på nätet.

Dominik Terstriep

Fotnot: Artikelförfattaren är jesuitpater vid S:ta Eugenia församling i Stockholm.