Selektiv skildring av Livets ord

Thomas Arnroth

”Livets ord – mina tio orimliga år som frälst, del 2"

(Galago)

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Del ett i Thomas Arnroths serie om sin tid i Livets ord lästes av många med stor förväntan och mottog recensioner som ”folkbildande” och ”manual över hur lätt unga vilsna män­niskor kan hamna i klorna på fanatiska rörelser”. Del två är en fängslande och detaljrik fortsättning om Arnroths år på bibelskolan och i församlingen i Uppsala från 1986 och ungefär tio år framåt.

Arnroth har lagt ned mycket tid på att hitta sin tecknarstil. De hyfsat välritade, men inte alltid välsuddade, seriebilderna varvas med avsnitt med ren text och urklipp från medier. Alla kittlande element finns med – Carolaberättelser, explicit tecknad demonutrivning, masspsykosskildringar och ledarskapskritik. För den som precis som författaren befann sig på Livets ord under dessa år (som jag) är det en rafflande läsning.

Det är tydligt att berättelserna som skildras är noggrant, men även selektivt, utvalda. Inte minst blir det synligt i avsnitt där Arnroth lämnar tecknandet åt sidan och skriver om ”Pastorerna – vad hände sedan”. Här väljs ögonbrynshöjande exempel ut på predikanter som spårat ur, men medvetet (?) utelämnas de många goda som också finns och som hade gett en mer rättvisande bild – och, får jag ändå tillägga, större trovärdighet. Och det är precis här bokens största svaghet infinner sig.

Thomas Arnroth är pris­belönt journalist, vilket också anges i boken, och läses serieböckerna som en allsidig journalistisk skildring av en av frikyrkosveriges mest uppmärksammade sammanhang hamnar man vilse. Vilket nog med fog får anses vara en stor risk i dagens, i trosfrågor, okunniga samtid.

Snarare ska den ses som en personlig och ambitiös (och inte utan viss ömhet och humor) återgiven minnesdagbok. Och det är som sådan den kan tjäna ett väl så gott syfte: För den som var med och som kan förfäras, fnissa och förvisso landa i att minnesbilderna ibland skiljer sig lite väl mycket åt de egna.

Foto: Pressbild