Silver har inte tid med ängslighet

Jenny Wahlström och Ellen Vingren har var och en för sig länge varit kända profiler i det kristna musiklivet. I det gemensamma projektet Silver smälter deras röster nu samman till en och sjunger om det som är viktigt på riktigt.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

I juni i år släppte bandet Silver sin debut-EP ”Frihet 2015 –2016” och mitt Facebookflöde svämmade över av lovord. Alldeles uppenbart fanns en längtan efter duons välproducerade pop på svenska med texter om hopp och trotsig tro.

Men Jenny Wahlströms och Ellen Vingrens gemensamma resa börjar egentligen långt före Silver. Vänskap uppstod redan för några år sedan efter att Ellen hört en livespelning med Jennys band A Treehouse Wait.

– Jag minns att jag tyckte att det var det bästa jag hört. Och så kände jag också ett slags släktskap, ett systerskap, som att vi hade lite samma ton, förklarar Ellen.

Och nu gör de alltså musik ihop. Låtarna de skriver inom ramen för Silver är delvis sprungna ur vetskapen om att livet är skört och dyrbart, och ibland kortare än vi tror.

Jenny Wahlström och Ellen Wingren.

 

År 2014 dog Emanuel Sandgren, Ellen Vin­grens nära vän och bandkompis från Two Birds. Han var bara 33 år när cancern tog hans liv. Där och då hade Ellen Vingren svårt att se att hon någonsin skulle vilja ha ett band igen. Men livet ville annorlunda.

– Jenny lockade mig och sa: ”Vi gör något nytt. Vi blåser såpbubblor i Rotundan på Bjärka Säby fastän vi troligtvis inte får”.

Så på tidskriften Pilgrims höstmöte, i det rundformade rummet, satt Ellen ett drygt år senare framför en keyboard. Bredvid satt Jenny med gitarren i knäet och de sjöng en nyskriven sång om att det finns drömmar som inte levts ännu och tvivel vi inte behöver mer. Bandnamnet var alldeles färskt och de hade knappt hunnit repa. Men responsen var överväldigande.

När Dagen möter Jenny Wahlström och Ellen Vingren har de precis spelat på Frizonfestivalen. Trots att de spelar mitt på dagen är publiken engagerad och i mellansnacken liknar Ellen och Jenny scenen vid sitt vardagsrum. ”Häng med oss när vi hänger” säger Jenny.

Vi utgår alltid från alla känslor vi själva brottas med.

Jenny Wahlström

Samma känsla får jag under vår intervju. Ellen halvsitter i soffan och äter lunchen hon inte hann klart med innan spelningen. Jenny styr upp skjutsen tillbaka till församlingslägret hon är med på, samtidigt som hon knaprar nötter. De bollar frågor mellan sig, resonerar högt och är inte rädda för att provtänka.

I era sånger sjunger ni om himmel och helvete, gudsbild och självbild och livet som vinner över döden. Hur kommer det sig att ni dras till de stora frågorna?

– Vi utgår alltid från alla känslor vi själva brottas med, ångest, hopp och frihet. Och är det inte frihet som livet går ut på? Alltså att hitta den sanna friheten... jag laborerar här nu, säger Jenny.

– Ja, kör! uppmuntrar Ellen.

– Det handlar om att lära känna sig själv, inte om självförverkligande, utan att veta gränserna. Total frihet är ingen frihet. Om man har en balkong med ett räcke vågar man gå mycket längre ut än om balkongen hade stupat rakt ner, säger Jenny och fortsätter:

– De som har växt upp i kyrkan känner ofta att de vill göra sig fria. Det finns något hedervärt i det rebelliska, vi förstår det. Men det håller inte i längden, alla är lika ”lost” ändå.

I låtskrivarprocessen arbetar Jenny och Ellen oftast var och en för sig för att sedan sy ihop låten tillsammans på slutet. Ellen beskriver att hon har ”kort avstånd mellan själ och mun” och att texterna ofta blir självbiografiska.

På liknande sätt är det för Jenny. Låten ”Helvetet” började hon skriva utifrån en frustration över Sverigedemokraternas framgångar. Resultatet blev en sång om att himlen lever inom oss, hur mörkt det än kan vara runt omkring.

När Ellen och Jenny nu sjunger den på Frizonfestivalen utlöser den spontanjubel och kampstämning. Men effekten är inte sökt.

– Om någon skulle säga åt oss att skriva en kampsång hade det nog varit svårt. När vi skriver låtar är det mer: Nu kommer det här, säger Ellen.

Det kan låta enkelt, men samtidigt beskriver duon låtskrivandet som en kamp.

– Det är som en stor jätte att brotta ner, att inte vara människor till lags. Det är ju väldigt okvinnligt att inte vara följsam, säger Jenny.

– Och så lätt att man hamnar i ”det här duger inte”, kompletterar Ellen.

Läs också: Blenda Kabondo: Övertygad om att Gud har fört mig hit

 

När de tankarna dyker upp kommer hon ihåg vad hennes vän Emanuel Sandgren brukade säga.

– Emanuels ord ”kör ba Ellen” ringer i mig. Han var så bra på att påminna om att saker inte behöver vara de mest briljanta. När någon av oss sa: ”Tänk om det blir dåligt” hjälptes vi åt att kontra med: ”Tänk om det inte blir något alls”. Så gör Jenny och jag också.

– Och om vi vill peppa unga tjejer att våga tro på sig själva kan ju inte vi hålla på och ursäkta oss, säger Jenny.

Ellen och Jenny är på ett befriande sätt inte inställsamma. Varma och vänliga, men utan behov att behaga. De har hittat varandra i ledaregenskaperna och i att vara kvinnlig, kristen musiker. Dessutom förenas de i viljan att fokusera på det väsentliga, både i musiken och i livet i stort.

– Vi är trötta på att censurera oss, förklarar Jenny.

– Och jag är inte särskilt bra på att småprata, jag vill komma till essensen direkt, fyller Ellen i.

Jag är inte särskilt bra på att småprata, jag vill komma till essensen direkt.

Ellen Wingren

Att fokusera på det väsentliga präglar också hur Jenny och Ellen väljer sina engagemang. Församlingen kommer alltid först. Jenny Wahlström är pastor i Fridhemskyrkan i Stockholm på halvtid och låtskrivare på halvtid. Ellen Vingren är lärare på ALT och lovsångsledare i församlingen Mötesplatsen i Örebro.

– Vi är över 30 och vet våra gränser, vet vad som är värt och ovärt. Vi behöver inte tacka ja till allt, säger Jenny.

– Nej det orkar vi inte heller, jag är 35 liksom! utbrister Ellen.

– Men sedan handlar det om att vi lyssnar in Gud och fokuserar på färre grejer. Vi hjälper varandra i att inte vara så ängsliga, säger Jenny.

Det är många som säger att era låtar fyller dem med hopp. Hur hittar ni själva hopp?

– Väldigt bra fråga ... i ärlighet kanske? funderar Jenny och söker respons hos Ellen.

– Ja, och i konst och kreativitet. Och när jag känner att jag fattar att nåden finns och att den är för mig, säger Ellen.

– Sedan kanske det handlar om attraktion, alltså situationer och uttryck där något klickar i en, klickar med det man längtar efter. Då känner jag hopp, säger Jenny och Ellen hakar på.

– Ja! Det mänskliga och det gudomliga ”klickar”. När vi inser att vi inte bara är några värdelösa degklumpar utan att allt är möjligt.

Om bandnamnet Silver

"Silver står för livet. Vi frågade Gud om bandnamnsinspiration och fick ordet silvertråd. Det förekommer bara en gång i Bibeln, i Predikaren 12:6. Och där står ordet för livet på jorden. I en av våra sånger sjunger vi om att vi drömmer om att silver visar sig vara guld, alltså att det finns något bortom livet här".

Jenny enligt Ellen

”Hon är ett sanningssägande, sjungande lejon. Vacker, mjuk, vild, skör och stark. Den som ryter ifrån och gråter samtidigt när hon försvarar och älskar de svagaste. Till exempel mig. En fantastisk vän och syster. Och pastor. Hon är omöjlig att fånga i bur och sitter ändå plötsligt på mitt golv och dricker kaffe och knaprar morötter och föreslår att vi ska blåsa såpbubblor i rotundan på Bjärka Säby fast vi nog inte får. Hon föreslår aldrig omvägar och har blicken fäst på Jesus. ’She keeps me sane’.”

Ellen enligt Jenny

”Hon är en extremt kreativ, helhjärtad och öppen själ. Hon är en sådan som gläder sig med den som är glad och gråter med den som sörjer. Inget är ointressant för henne och hon är väldigt omtänksam och genuin som vän. Ingen är för liten eller för obetydlig för henne. Hon är modig, för att hon alltid tar på sig nya utmaningar och är GRYM på att köra bil i vänstertrafik.”

Lilla Erstagården