Verkligheten finns i Rinkeby

”David Puma och drottning Silvia” är den första svenska romanen som utspelar sig i invandrarförorten Rinkeby. Den handlar om ett av de viktigaste men svåraste ämnena i vår tid, och är Björn Ranelids mest politiskt laddade verk.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

När kriget andas in långt borta blåser det sin luft på Rinkeby torg i nästa stund. Katastroferna på jorden har en kind vänd mot den lilla byn i Sverige, och där samlas människor som flytt och lämnat fosterlandet.

Så inleds Björn Ranelids nya bok ”David Puma och drottning Silvia” , som är en kärleksförklaring till de människor som lever och verkar i Rinkeby, men framför allt en tydlig uppmaning till hela det politiska etablissemanget att ta segregationens konsekvenser på allvar. Innan det blir för sent.

”Det är lätt att hitta hit. Det är bara att följa stubintråden som sträcker sig från riksdagshuset och regeringens högkvarter i Rosenbad. När den antänds räcker inga böner till Gud eller Allah och inga långa tal i plenisalen.”

Bokens huvudperson Ester är en svart slavättling som tvingas försörja sig som prostituerad i Sao Paolo, den brasilianska världsmetropolen som även är Sveriges största industristad. I samma stad växer även Silvia Sommerlath upp, samma kvinna som sedan ska bli Sveriges drottning.

– Den längsta resan är mellan hjärtat och ögat, och det är längre avstånd mellan drottning Silvia och bokens Ester än mellan jorden och månen. Nu krymper jag avståndet med min bok, förklarar Björn Ranelid när han presenterar boken inför innerstadsjournalister och Rinkebybor på Rinkeby bibliotek.

Passande nog lanseras boken på Rinkebydagen som dock inte är lika exotisk och färgsprakande som namnet ger sken av. Rinkebytorget präglas snarare av grönsaksförsäljning och valspurt än av karnevalsstämning. Enda kulturella inslaget är Rinkeby Drumgroup som består av ungdomar med skiftande ursprung. Men hur medryckande musiken än må vara, samlar den inte mer publik än paneldebatten om framtidens skola.

Bakom slöjor och radband på torget döljer sig kanske lika dramatiska livsöden som bokens huvudpersoners – Ester och David. För 900 kronor köper svensken Axel Åkare sig en hustru i hamnkvarteren och tar med sig Ester till Bolmen i Småland. Efter flera år av förnedring och misshandel flyr hon med sonen David till Rinkeby, där hela världen ryms på en kvadratkilometer.

David bestämmer sig för att bli den förste operasångaren från Rinkeby. Men först vill han berätta historien om Ester, om Sao Paolo, Bolmen och Rinkeby. Han skriver ett långt brev till drottningen, statsministern och alla makthavare i Sverige för att de ska förstå hur människor verkligen lever i Sverige och vad det innebär att säga att alla har lika värde.

– Det som inte syns längre i Sverige är det viktigaste i dag. Ska du skriva om verkligheten ska du bege dig till Rinkeby. Allt som har hänt i världen finns det spår av i Rinkeby, berättar Björn Ranelid.

Boken ger tydliga exempel på hur stora klyftorna mellan människor i samma stad kan vara, och Björn Ranelid ställer saken gärna på sin spets för att tydliggöra sitt budskap. Man hinner inte komma längre än till förordet som beskriver hur drottning Silvia under ett besök i Rinkeby frågar den grekiske mannen Kariofillis Chatzopoulos vad man borde göra för att locka fler svenskar till Rinkeby.

”En lämplig första åtgärd för att höja Rinkebys status vore att hovet flyttade hit ut. Då stod drottningen tyst och påminde om en fridlyst blomma.”

Lite senare i boken skriver Ranelid att drottningen borde instifta ett pris eller en orden för fallna kvinnor som likt Ester rest sig och gått vidare, i stället för till gubbar i etablissemanget. Björn Ranelid har sinne för dramatik och en ohejdad ordsvada som är svårstoppad. Till publiken säger han utan någon blygsamhet:

– Nu siktar jag på Sveriges hjärta i dag med detta ord.

Men skulle han själv kunna tänka sig bo i Rinkeby? Den som ställer krav på hovets utflyttning måste för sin trovärdighets skull själv leva som han lär. Eller?

Först säger han spontant nej och betonar att han inte vill framstå som någon hycklare. Efter en stund låter svaret annorlunda.

– Jo, jag skulle nog kunna bo här. Här ute finns inga väskryckare och kvinnor behöver inte vara oroliga för att gå ut ensamma på kvällarna. Jag har fått uppleva så mycket värme och okonstlat umgänge här. Däremot accepterar jag inte hur somaliska män sitter och tuggar kat, och det har jag också sagt till dem. Där är jag ganska tuff.

Han säger att han skriver av kärlek och intresse till de människor som bor i Rinkeby. Och utan hjälp av en rad personer som tackas i förordet, hade han aldrig kunna skriva boken. Flera av dem finns med i publiken vilket gör stämningen lite mer uppsluppen och författaren mer hemtam.

– Numera ser jag skrivandet som en medskapande handling. Jag har fått arbeta lite som en journalist och fått både upptäcka och uppfinna lite.

Visst är han medveten om att han tar en risk genom att vara en blåögd och priviligerad författare som beskriver en verklighet som ligger långt från hans egen.

– Men varför skulle jag inte göra det? Jag känner mig som en främling och är en slags ”invandrare” själv som skåning, ändå har jag skrivit flera böcker om Stockholm. Jag har inga primärupplevelser, i stället gör min okunnighet att jag fortfarande kan häpna inför det som är självklart för andra. Kanske ser jag orättvisorna och avståndet mellan Rinkeby och Riksdagen tydligare. Jag drivs av en existentiell humanistisk hållning och kan det bidra till att belysa orättvisorna har jag gjort min värntjänst som författare.