Wilfrid Stinissen mötte människors gudslängtan

I helgen avled författaren och karmelitmunken Wilfrid Stinissen i en ålder av 86 år. Här tecknar Peter Halldorf minnet av sin gode vän och författarkollega.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

”Det är ju detta jag har väntat på hela livet. Det stora Mötet!”

Wilfrid Stinissens ord när vi möttes i mitten av november, som vi båda förstod för sista gången, sammanfattade en livshållning: människan lever för att bereda sig att möta Gud. När sjukdomen nu hade fått ett hastigt förlopp, och endast veckor återstod i den allt svagare kroppen, kunde karmelitmunken tala om målet som hägrade.

– Det bär hela vägen? frågade jag försiktigt.

– Ja, jag tror det, svarade han.

I hans blick kunde jag läsa den trosbekännelse han gett som titel till en av sina många böcker: ”Jag dör inte. Jag träder in i livet”.

Det innebar inte att livet för Wilfrid Stinissen var en väntan på döden. Alla som lärde känna broder Wilfrid, kunde berätta om en människa med stor aptit på livet. Om frälsning är återställd mänsklighet var han ett levande bevis. Här blandades lekfull humor och stort allvar. Djupsinnig andlighet och praktiska sysslor hörde inte till olika sfärer av tillvaron. Allt var vävt i ett stycke. Som han ofta kunde uttrycka sig på typiskt karmelitiskt vis: ”Vi simmar ju i Gud!”

Det var förmågan att göra Gud nära, enkel och levande, som gjorde Wilfrid Stinissen till en av Nordens mest inflytelserika andliga lärare och ledare under ett halvt sekel. Ett inflytande som skedde i stort sett helt genom hans författarskap. Karmelitmunken från Norraby lämnade ytterst sällan sitt kloster på det skånska slättlandet. Han tackade nej till inbjudningar att föreläsa, men hans böcker spreds i stora upplagor, lästes och blev älskade i alla kristna traditioner, även långt utanför kyrkornas råmärken. Wilfrid Stinissen var ett nutida exempel på den berömda maximen: Sök hjärtats frid och tusenden kommer att bli frälsta. På frågan om den uppmärksamhet han fått genom sitt författarskap inneburit en distraktion, svarade han: ”Jag kallar det inte distraktion, även om det blivit annorlunda än jag tänkt mig. Uppmärksamhet är inget jag sökt.”

Wilfrid Stinissen föddes i Belgien 1927. Han växte upp i ett hem där bönen var självklar och föräldrarna gick i daglig mässa. Redan 1943, endast 16 år gammal, bestämde han sig för klosterlivet. Han inträdde i ett karmelitkloster i sitt hemland. ”När jag såg människorna tycktes det som att det liv de flesta levde endast var ’fåfängligheters fåfänglighet’”, sa han när han tänkte tillbaka på sitt beslut. ”Jag ville inte att mitt liv skulle vara så. Inom mig växte en allt starkare längtan efter att få leva för det väsentliga. Leva för Gud.” Även två av hans syskon gick i kloster, en bror blev karmelit likt honom själv och en syster valde franciskanerna.

Efter novitiatet i klostret följde grundliga studier, fyra års teologi och tre års filosofi, ett ämne han senare doktorerade i. De belgiska karmeliterna drev vid denna tid bland annat ett gymnasium där han undervisade. Men under tidigt 1960-tal sökte man efter ett kloster där man kunde leva karmelitordens kontemplativa ideal mer odelat. I Sverige, utanför det lilla samhållet Tågarp i Skåne vid sidan om allfarvägarna, fann man vad man sökte: ett par förfallna byggnader som rustades upp. Hit flyttade Wilfrid Stinissen 1967 tillsammans med tre medbröder. Från denna oansenliga plats skulle inom några år utgå andlig vägledning med ett genomslag som har få motsvarigheter i svensk kristenhet i modern tid. I retreathuset Karmelgården finns det samtalsrum där broder Wilfrid tillbringat tusentals timmar i möten med sökande människor.

1970-talet såg den svenska retreatrörelsens framväxt, med Berget i Rättvik som ett viktigt centrum. Wilfrid Stinissen fick snart kontakt med denna miljö, och blev nära vän med dess föreståndare, Per Mases, och kommuniteten på Berget. Under många år ledde han årliga retreater på S:t Davidsgården, ett av få uppdragen utanför det egna klostret. Det var när deltagare på hans retreater frågade om de inte kunde få del av hans undervisning i bokform, som de första böckerna började publiceras. Själv brukade han säga att skrivandet egentligen inte låg för honom, något som kan vara svårt att förstå när man vet hur lätt och ledigt språket flyter i hans böcker. Han har dessutom alltid skrivit på svenska, som inte var hans modersmål.

Det var genom det frikyrkliga förlaget Libris som Wilfrid Stinissen började bli känd för en större allmänhet. De första böckerna utkom på 1980-talet, med titlar som ”Vandring till sanningen” (1987) och ”Hör du vinden blåsa?” (1989). Under 1990-talet utkom bland andra ”Evigheten mitt i tiden” (1992), ”Andens terapi” (1996) och ”Ordet är dig nära” (1997). Och inte minst andaktsboken ”I dag är Guds dag” (1994), den av hans böcker som gått ut i flest upplagor. Wilfrid Stinissen kom att bli den bedjande teologins förgrundsgestalt i svenskt kyrkligt liv.

Vid två tillfällen – 1999 och 2007 – besökte broder Wilfrid Bjärka-Säby för att tala i ett par av de stora vintermötena. Det var för många av hans läsare de enda gångerna man fick se och höra den kortväxte karmelitmunken.

Gud är den stora verkligheten, och människan är skapad av honom, därför hör längtan till vår metafysiska konstitution. Hans undervisning rörde sig oavbrutet kring detta tema. Att ge stöd och näring åt människans gudslängtan var broder Wilfrids karisma som präst och andlig vägledare.

I den nya ekumeniken – likt en stilla, kraftfull, underström i svensk kristenhet – var Wilfrid Stinissen en centralgestalt. Kanske har han spelat större betydelse än någon annan enskild person för nedbrytandet av de murar som århundraden av vanföreställningar och okunnighet skapat i förhållande till katolsk tro och tradition i vårt land.

Sin största läsekrets fick Wilfrid Stinissen, paradoxalt nog, varken bland katoliker eller svenskkyrkliga, utan inom frikyrkorna. Han gav katolsk andlighet ett ansikte som löste upp fördomar. I det enkla talet om Jesus och den innerliga kärleken till Bibeln, som var så utmärkande för broder Wilfrid, har många med uppväxt i frikyrkan funnit igenkänning, men framför allt fått hjälp till nya perspektiv och en fördjupning av den egna tron.

Frågan om kyrkans enhet låg mycket varmt på Wilfrid Stinissens hjärta. I sin ekumeniska vision avvisade han som katolik tanken att de övriga kyrkorna borde underställa sig Rom. Inte heller uppmuntrade han människor att konvertera. ”Det behövs ingen kollektiv konversion utan en växande gemenskap av systerkyrkor”, sa han i en intervju. Men det förutsätter, menade han, en grundlig omgestaltning av påveämbetet. ”Som det nu är, är det alltför auktoritärt.”

När Wilfrid Stinissen under en retreat på S:t Davidsgården 2007 inbjöd även icke-katoliker att ta emot nattvarden, var det en händelse av teckenkaraktär som lät tala om sig.

Under senare år utvecklade Wilfrid Stinissen tanken om en ”ny helighetstyp”. Vi lever i svåra och förvirrade tider, menade han. De flesta människor är trötta och trasiga, lider av komplex och neuroser. Gud låter i en sådan tid en ny helighetstyp framträda: en som inte består i det som den katolska kyrkan gör när den saligförklarar, utan i ett accepterande av den egna svagheten. Han citerade gärna Leonard Cohens ord: ”There’s a crack in everything, that’s where the light gets in”. ”Det är i mina misslyckanden som jag mest av allt kan möta Gud. När jag ställer mig mitt i min svaghet och ropar till Gud om förbarmande, då kommer jag nära honom. Det kan handla om människor som inte helt lyckats befria sig från beroenden, till exempel alkoholism. Men man längtar och försöker, och ger aldrig upp.”

Kanske var det just i förståelsen av helighetens väsen, som Wilfrid Stinissen blev en själasörjare och vägledare som hjälpte så många att hitta tillbaka till Gud och finna en väg längre in i tron. Gud har inte ändrat sin plan för människan, han vill fortfarande att hon blir helig. Men helighet består inte i att aldrig göra fel, utan i en gränslös tillit till Gud och hans kärlek.

I den tilliten insomnade Wilfrid Stinissen i sitt kloster den 30 november 2013.

Peter Halldorf

Fotnot: Rekviemmässa till minne av Wilfrid Stinissen firas i Vasakyrkan i Göteborg i kväll, tisdag den 3 december klockan 18, i samband med att boken ”Trons vittnen” presenteras av Peter och Joel Halldorf.