23 september 2020

En tidning på kristen grund



Ledare

Elisabeth Sandlund: Väntat fiasko för migrationsförslag

Hur intressant det politiska spelet än må vara är det ännu viktigare att hålla i minnet att det är levande människor, män, kvinnor och barn, som det handlar om.

Det var inget fel på ambitionen att nå fram till en bred migrationspolitisk uppgörelse som alla partier­ i riksdagen kunde ställa sig bakom och som därmed skulle ha förutsättningar att överleva längre än fram till nästa val. Nu, två dagar före slutjusteringen av kommitténs betänkande, är det bara att konstatera att försöket misslyckades.

Kommittén kommer inte att landa i något som skulle kunna bli en proposition från regeringen med ett sammanhållet, genom­arbetat förslag till permanent lag. I stället kommer det att handla om en mångfärgad röra av bestämmelser på olika områden som pressas igenom riksdagen med hjälp av hoppande majoriteter.

Ingen bör vara förvånad. Så blir det i en viktig politisk fråga när ingångsvärdena skiljer sig radikalt åt. Att alla partier måste ge och ta i en förhandling är en självklarhet. Men här handlar det inte om detaljer eller om att välja mellan olika tänkbara lösningar utan om djupgående skiljelinjer som bottnar i inte bara politisk ideologi utan också i människo­syn.

”Våra invändningar har man inte tagit hänsyn till alls. Sverigedemokraternas röst har vägt dubbelt så tungt”, säger en frustrerad Annika Hirvonen Falk (MP) i en intervju med TT. Hennes upplevelse är ett uttryck för hur merparten av riksdagspartierna har svängt i migrations­frågan under de snart fem år som gått sedan hösten 2015 när strömmen av flyktingar, inte minst från krigets Syrien, nådde Sverige.

Miljöpartiet har fått finna sig i att bli överkört eller rundat även i andra hjärtefrågor än migration. Den maktposition det innebär att sitta i en regering har en hög kostnad när den andra parten är så mycket större och starkare. För MP:s del är priset mätbart som opinionssiffror som hovrar runt fyraprocentsspärren. Den fråga som både externa bedömare och partisympatisörer måste ställa sig är var smärtgränsen går.

De politiker som hade hoppats att migrationsfrågan skulle vara borta ur bilden inför riksdagsvalet 2022 får tänka om. Den kommer att vara glödhet. Även om antalet asylsökande fallit kraftigt till följd av coronapandemin är det svårt att tänka sig att inte utvecklingen hunnit vända dessförinnan. Det är inte bara en vårdskuld som upp­arbetats under 2020 utan också en flyktingskuld.

Och hur intressant det politiska spelet än må vara är det ännu viktigare att hålla i minnet att det är levande människor, män, kvinnor och barn, som det handlar om. Det är de som trängs i flyktinglägren på ömse sidor av Medelhavet, det är de som ger sig ut på vådliga båtfärder, det är de som drömmer om ett liv i säkerhet och med möjlighet att försörja sig.

Sverige kan inte ta emot alla världens flyktingar. Det är så självklart att det inte borde behöva skrivas. Vad som däremot är fullt möjligt är att hitta konstruktiva lösningar – som enskild nation och än mer tillsammans med andra – som syftar inte till att stänga ute utan till att öppna upp. Men det kräver en politisk vilja som i dagsläget är en bristvara.

Läs också Italien larmar: Fler migranter i coronakrisens spår

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är ledarskribent på Dagen.

Fler artiklar