09 mars 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

Rättvisa är både enskilt och gemensamt ansvar

Vi är kallade att lindra världens vånda i väntan på den nya skapelsen.

Du skall inte ha dubbla vikter i påsen, större och mindre. Du skall inte ha dubbla mått i huset, större och mindre. Rätta och riktiga vikter skall du ha, liksom rätta och riktiga mått. Då får du leva länge i det land som Herren, din Gud, vill ge dig. Herren, din Gud, avskyr var och en som gör orätt i sådana ting.  5 Mos 25:13-15

Rättvisa är en bristvara i världen. Det är ingen nyhet. Så var det även när Moses mottog instruktionerna för hur Israels folk skulle leva från Gud själv med konkreta exempel på rättvisa i vardagslivet. Och så såg det ut när Jesus vandrade på jorden. I den gyllene regeln, att göra mot andra som man önskar att de skulle göra mot en själv, ligger en tydlig uppmaning. Ingen vill bli orättvist behandlad. Då är vi också som hans lärjungar kallade att var och en agera rättvist mot våra medmänniskor men också till att som kristet kollektiv arbeta för att rättvisan tar över där orättvisa råder.

Det gäller i stort och smått, i vårt eget nära sammanhang, i det svenska samhället och i världen. Barn som upplever att de blir orättvist behandlade i relation till sina syskon växer inte sällan upp till olyckliga vuxna som har svårt att hitta fotfäste i tillvaron. Den senaste tidens diskussion om hur fattigdom i Sverige ska definieras får inte leda till att vi förringar det faktum att klyftorna växer, något som riskerar att leda till ett destruktivt utanförskap för stora grupper. Just i dag, på den internationella kvinnodagen, finns anledning att reflektera över den bristande jämlikheten mellan män och kvinnor som ger upphov till orättvisor baserade på kön.

De riktigt stora orättvisorna finner vi på det internationella planet. Vår värld, Guds skapelse som vi är satta att förvalta för hans räkning, lider och våndas. I förtröstansfull väntan på att Han skapar "en ny jord och en ny himmel där ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer" (Upp 21:4) är vår uppgift att så gott vi förmår lindra lidandet. Det har kristna i alla tider sett som ett lika naturligt inslag i ansträngningarna att leva ut sin tro som att sprida det kristna budskapet. I medeltidens kloster vårdades de sjuka som ingen annan ville röra vid. För senare seklers missionärer var det en självklarhet att bygga sjukhus och skolor samtidigt som de ledde människor till frälsning. I vår tid spelar kristen biståndsverksamhet en avgörande roll för att ge människor hopp om en bättre framtid, inte minst tack vare det finfördelade kontaktnät i mottagarländerna som byggts upp under tidens lopp. Den problematiska situationen i pingströrelsen i Rwanda som vi i dag skildrar på nyhetsplats blir i det perspektivet extra smärtsam läsning.

Också på ett övergripande plan har kristnas engagemang stor betydelse för att ge världens fattiga befolkning en drägligare tillvaro. Att aldrig förtröttas i opinionsbildningen genom att oförtrutet peka på fakta som att trots de framsteg som gjorts fortfarande 1,4 miljarder människor lever i extrem fattigdom är ett sätt. Att arbeta politiskt för att rika länder som Sverige inte drar ner på biståndsmedlen eller använder dem till andra ändamål än för vilka de är avsedda ett annat. Kristna nationella och internationella organisationer har en nyckelroll att spela – men det har också varje enskild kristen i de sammanhang han eller hon rör sig.

Hälften av undernäringen i världen har enligt FN-organet UNDP klimatrelaterade orsaker. Den globala rättvisefrågan har därmed en direkt koppling till den miljöförstöring som hotar allas vår tillvaro och som först och allra mest påtagligt drabbar dem som redan befinner sig i en svag position. Om den globala uppvärmningen inte går att stoppa är det den fattiga befolkningen vid Indiska oceanens stränder som får ta första stöten när konsekvenserna av den rika världens överkonsumtion blir tydliga. Till de människor som av politiska skäl tvingas lämna sina hemländer kommer en ström av klimatflyktingar att adderas.

Också i miljöfrågan har kristenheten ett tudelat ansvar. Det handlar om opinionsbildning och aktioner på ett övergripande plan men också om personlig reflektion, som resulterar i medvetna åtgärder. Området är överväldigande stort och behoven av förändring outtömliga. Experterna är sinsemellan oense om nuläge och prognoser. Det gör att den egna handlingen, vare sig det rör sig om att inte slarva med sopsorteringen eller att klimatkompensera för den årliga charterresan, kan förefalla futtig och meningslös. När den tanken slår till hjälper det kanske att gnola på Lina Sandells välkända söndagsskolesång: Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. Snart de dyrbara tillfällen fly!

För innehållet svarar Dagens ledarredaktion: 
Daniel Grahn, Elisabeth Sandlund och Hasse Boström

Fler artiklar från Ledare