Joel Halldorf sätter punkt: Världen behöver vad kyrkan har att säga

När saker når sitt slut brukar det vara tillåtet att bli en aning nostalgisk. Det är denna vinter sex år sedan jag fick frågan från chefredaktör Felicia Ferreira om att börja som ledarskribent på Dagen. Några månader senare skrev jag min första ledare, och så var det igång. Sedan följde en text i veckan, ungefär, fram tills nu.

[ Läs mer| Joel Halldorf slutar som ledarskribent ]

Livet som ledarskribent innebar ett kliv från akademins seminarier till en medial offentlighet, men också en chans att få föra samtal om kyrkan mitt på torget. Det har varit omtumlande, lärorikt och otroligt roligt. Jag har glatts åt att upptäcka att den kristna teologin har så mycket att ge när det gäller att tolka tiden, men också sörjt över att kyrkan ibland haft svårt att komma fram i samtalet.

Jag tror att världen behöver höra vad kyrkan har att säga, men jag tror också att kyrkan mår bra av att vara en av del av de samtal som pågår i samhället i stort. För det som isoleras blir lätt instängt, och i värsta fall ruttnar det.

[ Läs mer| Joel Halldorf: Vänd mot världen hittar kyrkan enhetens väg ]

Kristen opinionsbildning handlar om att argumentera för teologiskt välförankrade ståndpunkter i en sekulär offentlighet. Å ena sidan finns många utmaningar: Det är svårt att nå igenom bruset, vi har ett offentligt samtal som gynnar förenklingar och polemik, det finns ibland en vilja att missförstå och dessutom många fördomar om vad kristna står för. Men å andra sidan: Vem har sagt att det ska vara enkelt? Det har varit lärorika år, och när jag ser tillbaka är det tre lärdomar som står ut lite extra.

Debatter kommer och går, men kyrkans uppdrag är detsamma.

—  Joel Halldorf

Till att börja med att ett kristet sätt att tala inte är innovativt utan utläggande. Debatter kommer och går, men kyrkans uppdrag är detsamma: Att försöka förstå vad eviga sanningar betyder i vår tid. Men att utlägga är inte samma sak som att papegojaktigt upprepa floskler, utan det handlar om att få tag på trons bärande principer – den grundläggande grammatiken – och formulera dem på nytt.

Och förankringen i Bibel och kyrkans liv är inget hinder. För rent mänskligt verkar någon form av begränsning snarare gynna kreativitet. Dessutom rymmer teologin oerhörda resurser för den som vill förstå människan och världen. Den ger också rötter och ankare, så att man inte lika lätt driver iväg när vinden tvärvänder.

Jag har också insett att skrivande inte är något ensamarbete. Visst, som regel sitter man för sig själv och skriver, men hela tiden i dialog med andra. Konkret genom kloka redaktionskollegor (tack för allt!) och vänner som läser igenom ens utkast. Men gemenskapen är ännu större. För allt vi gör som kristna gör vi som delar av en större helhet – det vi kallar Kristi kropp. Vi hör samman, bär och är beroende av varandra.

Detta har varit högst konkret för mig. Att jag började skriva beror på de lärare som en gång undervisat mig, och att jag fortsatt beror mycket på de läsare som kommenterat, korrigerat och uppmuntrat.

Jag har under alla år, och särskilt då jag är i andra forum än kristna, känt en vila i vetskapen att jag inte skriver ensam. Visst är det jag som ska stå för mina ord, men jag skriver som en del av en gemenskap. Min uppgift är inte att vinna debatter, utan att vara ett troget vittne för denna gemenskap.

[ Läs mer| Joel Halldorf: Inga fler applåder i kyrkan ]

Slutligen har jag glatt mig åt att upptäcka att kristen opinionsbildning kan rymma så mycket mer än vi själva, och andra, ofta tror. Ibland anses kristna bara bry sig om underlivsfrågor och familjen, och även om detta har sin plats behövs teologiska perspektiv också på stadsplanering, välfärd, utrikespolitik, integration, utbildning, ekologi, och så vidare.

Kyrkan behövs i dessa samtal, men hon kan bara bidra till dem om hon bottnar i sin identitet som just kyrka. Givetvis måste man följa med i debatterna, känna trenderna och veta hur vindarna blåser. Men i slutänden kan kyrkan bara förmedla något genom att vara sig själv.

Denna kyrka är en skatt i lerkärl, det är kanske särskilt påtagligt i denna tid. Mycket tycks gå åt fel håll, och pandemin påskyndar negativa trender. Många kyrkorum är stängda, och vem vet hur många församlingar som kommer sakna kraften till en nystart den dag det blir tillåtet att öppna?

[ Läs mer| Joel Halldorf: Coronaväckelse eller stärkt sekulariseringstrend? ]

Men också här finns eviga sanningar att vila i: Vi är inte tidens herrar, utan Guds tjänare. Det är inte vår sak att veta hur det ska gå. Vår uppgift är bara att vara trogna där vi står. Dag för dag, möte efter möte – och för en skribent: text för text. Vi arbetar, men Gud ger frukten. Den insikten befriar från resultathets.

Så har det blivit dags att sätta punkt. Men innan jag går, till alla er som läst: Tack för er uppmärksamhet. Det har varit en ära.

FörstoraSpela upp

1 av 5

Daniel Alm och Joel Halldorf i samtal om Halldorfs fyra ledartexter om Lewi Pethrus som publicerades sommaren 2017 i tidningen Dagen. (Natanael Gindemo)

[ Läs mer | Felicia Ferreira: Trots krisåret 2020 – tidningen Dagen ökar stadigt ]