Svårt att glädjas åt OS-gulden

Det är ett sorgligt OS som pågår just nu i skuggan av den kinesiska regimens förtryck och övervakning av människor. De enskilda idrottarna gör förvisso storartade prestationer, men för mig är det faktiskt svårt att uppbåda något större personligt engagemang trots ett stort idrottsintresse.

Att de största idrottsevenemangen tilldelas förtryckande regimer har nästan normaliserats. Därför borde Internationella olympiska kommittén (IOK) innan de tar ett så märkligt beslut igen gå i en uigurs eller tibetans skor så länge att de förstår hur det är att leva under ständigt förtryck.

Men det är inte bara att minoritetsgrupper behandlas illa utan vanliga kinesiska medborgare lever under ständig övervakning. Allt de köper och vilka platser de besöker registreras av myndigheterna. Konsumtionen, vem de umgås med och vad de ägnar sig åt ger poäng som avgör om de får resa och komma in på vissa skolor. Kina håller på att forma den allsmäktiga övervakningsstaten.

Trots det väljer IOK – en organisation vars uttalade vision är att “bygga en bättre värld med hjälp av idrott” – att hittills förlägga två av 2000-talets olympiska spel till Kina (2008 och 2022). Det skulle vara mycket intressant att höra om beslutet ansågs kunna förenas med visionen.

Tiden är för länge sedan förbi när det var möjligt att hänvisa till att “idrott och politik inte hör ihop”.

—  Fredrik Wenell

Men det är inte bara IOK som borde visa större insikt i kopplingen mellan idrott och politik. Den kinesiska diktaturen använder utan att skämmas de olympiska spelen för sina egna politiska syften. Därför är det svagt av den svenska regeringen att, i motsats till en hel del andra länder, inte använda möjligheten att genomföra diplomatiska bojkotter för att på så sätt markera mot den kinesiska diktaturen. Att som den socialdemokratiske idrottsministern Anders Ygeman hänvisa till att det finns “andra arenor” för påtryckningar är olovligt naivt. Det blir än mer uppseendeväckande när regeringens egna rapporter med all tydlighet visar att det inte är ett vanligt land de har att göra med.

[ Kina varnar idrottare för att kritiserar bristande religionsfrihet under OS ]

Redan aposteln Paulus förstod att man måste tala till människor på deras eget språk – vara en grek för greker, slav för slavar och så vidare.

Tiden är för länge sedan förbi när det var möjligt att hänvisa till att “idrott och politik inte hör ihop”. Diktaturer verkar strunta i det och det borde också den svenska regeringen göra. Världen är verkligen en “komplicerad plats”, som även IOK verkar ha insett, och det vore därför på sin plats att de drar rimliga slutsatser av det.

[ Frida Park: Hur många ska behöva sätta livet till i fotbollens namn ]

Det är svårt att se hur Kina står för principerna “enhet i mångfald” och “autonomi” som är två av IOK:s vägledande principer. Om kommittén har för avsikt att uppfylla sin egen vision och sina principer borde den visa mer integritet och sluta förlägga olympiska spel till platser som systematiskt förtrycker och övervakar människor.

Men de enskilda atleternas framgångar och insatser kan vi naturligtvis hylla – det är inte deras fel att IOK har tappat bort sin egen moraliska kompass.