Inte oväntat. Inte orimligt. Snudd på oundvikligt. Men alls inte oproblematiskt. Om uppgifterna i SvD stämmer är Magdalena Andersson nu redo att i armkrok med Finland begära svenskt inträde i försvarsalliansen Nato.
Statsministern kom inte med någon bekräftelse på presskonferensen i samband med den finländska kollegan Sanna Marins besök i Stockholm på onsdagen. Hon förnekade inte heller möjligheten men betonade att handlingsalternativen grundligt men snabbt måste analyseras på det vis Finland nu gjort i den rapport som just presenterats. Och att Sverige och Finland fattar beslut var för sig, trots de täta och nära kontakterna.
Omsvängningen har gått fort. Det är bara två veckor sedan statsministern gläntade på den dittills stängda dörren. Sedan dess har den interna debatten inom Socialdemokraterna rasat. Alla är ännu inte med på det tåg som nu med stor sannolikhet snart avgår. För om regeringen lägger fram förslaget i riksdagen finns det en tydlig majoritet för en ansökan till Natos toppmöte i Madrid i slutet av juni.
[ Vi frågar sju kristna ledare: Bör Sverige gå med i Nato? ]
Ett nytt kapitel i historien om svensk säkerhetspolitik skulle därmed påbörjas. Alliansfriheten blir ett minne blott. Om det blir en Natoansökan måste den innehålla liknande klausuler som Danmark och Norge redan har och som utesluter kärnvapen på svensk mark. Förutsättningarna finns att Sverige tillsammans med övriga Norden och de baltiska staterna kan bli en “allians inom alliansen”, en stark kraft som kan påverka Natos framtid.
[ Elisabeth Sandlund: Natofrågan klyver nationen när opinionen svänger ]
