Bemöt främlingen som du själv vill bli bemött

Främlingsfientlighet och kristen tro är omöjliga att förena. Påbudet från Gud är glasklart. Vi är ålagda att behandla invandraren som en av oss själva och med kärlek. För de israeler som vandrade med Moses i öknen var kopplingen omedelbar – de hade ju själva, alldeles nyligen, varit invandrare i ett främmande land med en främmande kultur och bar på en konkret erfarenhet av förakt och förföljelse. Nutida svenskar får i stället tänka på de släktingar som för tre-fyra generationer sedan lämnade Sverige för att söka sig en ny framtid på andra sidan Atlanten – eller föreställa oss hur det skulle vara om vi själva valde eller av yttre omständigheter tvingades att emigrera.

Det är utgångspunkten. Men det gör inte frågan om integration problemfri. På bara några få decennier har Sveriges befolkning utökats med ett sjusiffrigt tal människor som har sitt ursprung i andra länder. Det är en självklarhet att det innebär en omställningsprocess på gott och ont.

Inte så få inslag är odelat positiva. Livsmedel som tidigare i bästa fall kunde inhandlas över disk i storstädernas saluhallar finns nu lätt tillgängliga i minsta närköp och berikar vår matkultur. Annat, som från svenska normer avvikande klädsel, väcker frågor och inte sällan anstöt. Och vissa företeelser med kulturell eller religiös bakgrund – könsstympning, barnäktenskap, månggifte – går stick i stäv mot lagstiftning och rättsmedvetande.

Att ta avstånd från och motarbeta främlingsfientlighet och rasism innebär inte att problemen ska förnekas. Tvärtom bör de lyftas upp i ljuset och skärskådas så att fokus hamnar på det som verkligen är bekymmersamt medan sådant som tillhör myterna förpassas till papperskorgen.

Det tillhör den mänskliga naturen att känna rädsla för det okända. Ett reflekterat förhållningssätt innebär att vi försöker ta oss förbi den spontana ifrågasättande reaktionen, skaffar oss så säker kunskap som möjligt och ser till att väga in de positiva effekterna av invandringen.

Att behandla invandraren som en av oss innebär inte en till menlöshet gränsande välvilja. De krav som ställs på infödda svenskar om att följa lagar och förordningar och att efter vars och ens förmåga bidra till samhällsbygget måste ställas även på den som har utländskt ursprung. Det kan bara ske om han eller hon får möjlighet och ges tid att hitta sin plats i samhället genom att tas emot som en kapabel individ som vill skaffa sig de färdigheter, inte minst när det gäller språket, som är nödvändiga för ett liv i Sverige.

Att kräva att den som kommit till vårt land ska ta avstånd från sin religion och sin kultur även när yttringarna är väl förenliga med svensk lag är där­emot lika absurt som om svensk-amerikanerna skulle ha förbjudits att samlas i evangelisk-lutherska kyrkor med svenska som gudstjänstspråk eller att resa midsommarstång. Det är dessutom sedan ett par år tillbaka förbjudet i svensk grundlag.

Bland komplicerade frågor återfinns sådana som handlar om bostadssegregation, isolering och utanförskap. Varje svensk har rätt att själv bestämma var han eller hon vill bo, vare sig det är långt ifrån eller nära den egna släkten. Ska den rätten förmenas den som invandrat till landet i syfte att motverka att segregerade områden växer till? En svensk kvinna har full frihet att, om ekonomin tillåter, välja ett liv som hemmafru. Måste inte samma möjlighet stå till buds för den som har sina rötter i en kultur där detta är det normala, inte undantag, även om det riskerar att leda till isolering? Eller, för att ta ett exempel från församlingslivet, om svenskar i utlandet gläds åt att få fira gudstjänst i den lokala Skut-kyrkan, måste inte då också varje kristen i Sverige kunna få tillbe Gud på sitt eget språk?

Kanske ligger svaren i att vissa processer måste tillåtas ta tid, att integration inte kommer plötsligt utan är något som växer fram. Då blir det viktiga att det svenska samhället generöst erbjuder alla som lever i vårt land möjligheter utan hänsyn till etniskt, kulturellt och religiöst ursprung. Och att kyrkorna och vi som individer gör sammaledes. Bästa vaccinationen mot främlingsfientlighet är att skapa mötesplatser och att rent konkret öppna dörren för den främling som vi är uppmanade att visa kärlek.

För inne­hållet svarar Dagens ledarredaktion:
Daniel Grahn, ­Elisabeth Sandlund och Hasse Boström.