Elisabeth Sandlund: Alexanderhugg är ingen lösning

Frågan om bidrag till trossamfund har inget enkelt svar, skriver Elisabeth Sandlund.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

I dag, tisdag, offentliggör enmansutredaren Ulf Bjereld vad han har kommit fram till i utredningen om statsbidrag till trossamfund. Debatten är redan i full gång. Ska stat och kommun över huvud taget stödja religiös verksamhet? Vilka krav ska i så fall ställas? Och ska religiösa organisationer, kristna och andra, verkligen göra sig beroende av det allmännas välvilja?

Tänk så bra det vore om det fanns enkla svar att ge på sådana komplicerade frågor, så att vårt tal kunde vara ja eller nej och inget annat.

Men läget är ett annat. Det finns inga patentlösningar. Visst går det att förespråka ett drastiskt Alexanderhugg på det vis som Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Ludvigsson gör i måndagens tidning: Ge inga pengar alls till religiösa samfund, inte till muslimska organisationer, inte till frikyrkor och inte heller till Svenska kyrkan, som även efter relationsförändringen för drygt 18 år sedan är beroende av statsbidrag för att hålla kyrkobyggnaderna i skick. "Det finns ingen rimlig anledning att stötta medlemsorganisationer inom civilsamhället, som lever av mänsklig vilja att utöva sin religion," proklamerar hon.

Det är en fullt möjlig ståndpunkt. När det gäller kyrkobyggnaderna stöter den omedelbart på ett hinder. Om Svenska kyrkan inte längre får statens hjälp måste de detaljerade och tvingande regler som styr hur kulturhistoriska värden ska bevaras också ändras med omedelbar verkan. Församlingarna måste få rätt att riva, sälja och bygga om sina kyrkor alldeles oavsett hur ovärderliga de anses vara.

Kyrkobyggnadernas framtid kan anses vara en detalj. Men den är i så fall en detalj som belyser sammanvävningen mellan religiösa organisationer och samhället i stort som blir synligt även på andra områden.

Att stat och kommun inte ska stödja organisationer som proklamerar främlingsfientlighet, minoritetsförtryck, könsdiskriminering och annat olämpligt, rent av olagligt, är det inte svårt att hålla med om. Men eftersom sådana begrepp ofta är svårdefinierade är risken att man för att vara på den säkra sidan kastar ut barnet med badvattnet och väljer den enkla lösningen, att förbjuda allt.

Då uppstår nya problem. För det är ett faktum att religiösa organisationer är väldigt bra att ha när det offentliga inte förmår leva upp till sina utfästelser till medborgarna om exempelvis ett socialt skyddsnät som fångar upp när livskrisen är ett faktum. Det är i det perspektivet den närmast bisarra situationen i Göteborg – och sannolikt även på andra håll – ska ses.

En förvaltning stöttar med glädje religiös verksamhet bland samhällets tilltufsade medan en annan säger nej till att stödja scoutverksamhet om den bedrivs på kristen grund.

Det är som om kommunen säger: "Jobba gärna diakonalt, hårt och utan att förtröttas. Men att ni vill nå nya generationer frivilligarbetare, det gillar vi inte."

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.