Elisabeth Sandlund: Almedalen gav ingen klar bild inför valet

SD-siffrorna kan vara en överskattning denna gång.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Almedalsveckan är över för denna gång. Roll-ups, strandflaggor och banderoller har packats ihop, montrar demonterats och Visbys gator återtagits av stadsbor och turister. Journalister och andra förståsigpåare försöker sammanfatta innan de går på sommarbete.

Den stiltje som brukar infinna sig när även politikerna tar ledigt blir dock kort i år. Det är bara exakt två månader tills vi vet hur valet har avlöpt och tills den med all sannolikhet osedvanliga besvärliga processen att bilda regering tar vid.

Ingen Almedalsvecka är någon annan lik. Årets tillhör de mest särpräglade.

Ingen som rörde sig i Visby kunde undgå att påverkas av den obehagliga och hotfulla närvaron av Nordiska motståndsrörelsen. 2017 rådde en tyst överenskommelse om att så långt möjligt ignorera dess företrädare. I år tog nyfikenheten över och deras offentliga möten samlade betydande åhörarskaror, som visserligen knappast höll med, men vars blotta närvaro med självklarhet kommer att utnyttjas i NMR:s propaganda.

Måtte 2018 bli en vändpunkt när ett beslut över alla partigränser fattas att resolut ingripa mot rörelser som vill utnyttja de demokratiska spelreglerna för att med våld sätta demokratin ur spel.

Tre riksdagspartier – L, MP och KD – har i varierande grad kniven mot strupen och slåss för sin överlevnad.

Deras partiledare valde samtliga den fullt rimliga vägen att sporra var sin käpphäst till galopp. Jan Björklund positionerade L som det mest EU-vänliga partiet och lovade att på sikt arbeta för en svensk anslutning till eurozonen.

Isabella Lövin hamrade inte oväntat på MP:s klassiska miljöspik. Och Ebba Busch Thor fokuserade på sjukvården och lyfte fram KD:s gamla meriter från tiden i Socialdepartementet. Det är fullt möjligt att det kommer att fungera men det finns inga garantier.

För KD:s del handlar det om en trippel utmaning – att vinna tillbaka gamla sympatisörer som, åtminstone i opinionsmätningarna, övergett partiet, att locka nya väljare som attraheras av partiets linje och att förmå framför allt moderater att stödrösta för att rädda kvar partiet i riksdagen och därmed öka chanserna för ännu en alliansregering.

Inget av detta är en enkel match. Det gäller inte minst den sista punkten. Om KD ligger alltför långt under fyraprocentsspärren inser potentiella taktikväljare att deras röst kan bli bortkastad. Och om M när valdagen närmar sig ser ut att förlora positionen som andra största parti till SD ökar incitamentet att inte stödrösta.

Att SD blir minst tredje största parti verkar omöjligt att undvika.

Men det finns en möjlighet att partiets starka ställning i opinionsmätningarna är en överskattning på motsatt sätt som när dess position underskattades 2014. Då drog sig väljare för att uppge att de tänkte lägga sin röst på SD när de tillfrågades i förväg. Nu kan det handla om en kostnadsfri protest mot det parti man tidigare stött, vare sig det handlar om M, S eller KD. Vad som verkligen sker i vallokalen är, som bekant, en helt annan sak än vad som sägs när opinionsmätarna ställer sina frågor.

Läs mer om svenska valet 2018

Alla tidigare artiklar
Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.