Ledare

Elisabeth Sandlund: Biståndet långt ner på partiernas agendor

Ointresset bland partierna pekar på att "solidaritet" förlorat dragningskraft.

Det är bara att konstatera: Frågorna om internationellt bistånd lyser med sin frånvaro i valrörelsen. De tas inte upp i utfrågningarna av partiledarna, de blir inte heta diskussioner i dueller och paneldebatter. Att Liberalerna inte ens trots påstötningar kan åstadkomma ett svar när Dagen ber alla partier om besked om vilken biståndspolitik de vill föra är lika beklämmande som symtomatiskt.

Biståndet är viktigt i sig. Men ointresset är också ett tecken i tiden, en signal om att honnörsord som solidaritet och medmänsklighet tappat en hel del av sin strålglans samtidigt som den nationella egoismen brett ut sig.

Mönstret går igen från omsvängningen i migrationspolitiken. Det är en avsevärd skillnad från den tid när den uppfordrande uppmaningen i Tore Littmarcks psalm "Dela med dig" hörsammades inte bara i kristna kretsar, när det för många, inte minst unga, ansågs som en självklarhet att ett rikt land som Sverige skulle bistå mindre lyckligt lottade delar av världen. Man kunde till och med tänka sig att offra något av det egna välståndet rör att andra skulle lyftas ur fattigdom och nöd.

Det var då enprocentsmålet formulerades och så småningom uppnåddes, även om det på senare tid naggats i kanten genom att en del av biståndsmedlen används till interna behov.

Ytterligare en orsak till ointresset för biståndsfrågor i valrörelsen är att det saknas en liknande tydlig målbild att sikta på eller ta spjärn emot.

Mest konkret är Vänsterpartiets krav på ett enprocentsgolv för att säkerställa att biståndet aldrig kan sjunka under den nivån men det är knappast av den kalibern att det förmår entusiasmera några större skaror av biståndsvänner.

Sex av de sju partier som svarat på Dagens enkät uttrycker påfallande samstämmig välvillighet till svenskt bistånd och till utbyggd medverkan av civilsamhällets organisationer. Det finns nyansskillnader men inga radikala differenser som skulle kunna ge upphov till heta duster. Sverigedemokraterna sticker ut och hamrar förutsägbart nog på favoritspiken "ge flyktinghjälp på plats i stället för i Sverige".

Inget av partierna tar spontant upp den fråga där biståndsdebatten skulle hetta till om den kom till stånd – stödet till den palestinska myndigheten.

På den punkten är det fullt möjligt att en omprövning kommer att ske efter valet med en alliansregering i någon form vid makten.

Att det finns ett stort behov av en utveckling mot demokrati i det Palestina som Sverige långt i förtid erkände som stat 2014 råder det ingen tvekan om. Men det är lika tydligt att de många hundra miljoner som svenska skattebetalare bidrar med till den palestinska myndigheten hittills haft begränsad effekt utan tvärtom motverkat en fredlig utveckling i relationen med Israel. Elisabeth Sandlund

Fler artiklar för dig