Elisabeth Sandlund: Den som har Jesus klarar kriser bättre

Kyrkorna behövs för existentiella samtal i äldrevården

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Observera att den här ledaren publicerades 2012.
 

"Den som har Jesus klarar sig bättre. Det ser vi även när en gammal människa hamnar på sjukhus med en akut skada eller sjukdom." Geriatrikprofessorn Yngve Gustafson från Umeå tvekade inte om sambandet mellan kristen tro och välbefinnande på ålderns höst. Han var en av paneldeltagarna i det seminarium på temat "Liv med mening livet ut" som avslutade Frälsningsarméns och Dagens gemensamma satsning "(G) som i Gud" under Almedalsveckan.

Tanken att ta upp situationen för äldre i Sverige visade sig vara föga originell.

Många seminarier vände och vred på olika aspekter. Inte så förvånande med tanke på de vårdskandaler som dominerade rubrikerna under hösten och vintern när olika arrangörer börjar fundera på sin medverkan i Visby.

Kanske finns också en insikt på ett djupare plan om hur viktigt hela detta område är för oss alla oavsett ålder, vare sig man tänker i ekonomiska termer eller inriktar sig på det individuella välbefinnandet.

Vårt samtal i Krukmakarens hus handlade inte om flexibel pensionsålder eller om huruvida samhälleliga eller privata aktörer är bäst lämpade för att ta hand om äldreomsorgen, inte heller om hur äldreboenden ska vara planerade eller vilken mat som bör serveras. Allt sådant är förvisso viktiga frågor.

Vi ville gå djupare och resonera kring de existentiella spörsmål som ställs på sin spets när jordelivet går mot sitt slut.

Finns det risker med att vårt människovärde även i hög ålder knyts till vår produktivitet när den som jobbar till 75 ses som hjälte? Blir den som inte orkar ens till 65 förlorare? Vem har tid att samtala med den som är gammal och sjuk, som kanske har gått in i demensens dimvärld, om hur livet blev och om hur det är nu när det är på upphällningen? Vågar och kan personalen bejaka samtal om döden eller viftas sådana funderingar bort? Gör kyrkorna tillräckligt?

Frågorna är många och svaren inte självklara. En del ledning finns i forskningen om åldrande och andlighet, som vi berättar om på nyhetsplats i dagens tidning. Men att det behövs mer reflektion och nya grepp var panelen på vårt seminarium rörande överens om.

Ingen sa emot när Yngve Gustafson karaktäriserade diskussionen om hur länge den som har krafterna i behåll ska jobba som en lyxdebatt i ett läge när hälften av Sveriges befolkning kan räkna med att leva så länge att demensen hinner slå till - mycket tack vare de medicinska framsteg som gör att allt fler överlever tidigare dödliga sjukdomar som stroke och hjärtinfarkt.

Att som gammal få hjälp med att blicka bakåt och göra bokslut över det som varit men också få tala om det som väntar både under den sista vägsträckan här på jorden och efter döden borde vara en mänsklig rättighet även efter att förvirringen slagit till.

Men sådant kräver tid, engagemang och kunskap hos omgivningen - tre bristvaror både i samhället i allmänhet och i vårdsvängen i synnerhet. Till detta kan läggas det lilla ordet mod, att inte väja för det som är svårt och utmanande.

Anställda inom äldreomsorgen gör fantastiska insatser. Om några förtjänar beteckningen vardagshjältar så är det de. Men ska de existentiella frågorna få det utrymme de förtjänar behövs förstärkning. Och det är svårt att se varifrån den ska komma om inte från kyrkorna.

För många församlingar runt om i landet är arbetet på äldreboendena en prioriterad uppgift. Värdet i att samla de som vill och orkar till andakt med sång och musik åtföljd av en fikastund med fin gemenskap i gruppen ska inte underskattas.

Men hur vanligt är det att kyrkornas anställda och frivilliga tillgodoser behoven av djupare samtal där de stora frågorna om liv och död kan dryftas? Här finns en utmaning att anta. Den är stor i dag och den blir ännu större i framtiden.

Kunskapen finns, men kanske inte på rätt ställe. Marianne Andreas från Sveriges kristna råd, som var en av paneldeltagarna vid vårt samtal, betonade att de som jobbar i Sjukhuskyrkan har just den kompetens som behövs. Det är gott och väl. Men få gamla tillbringar någon längre tid i sluten vård. För dem, liksom för patienter i andra åldrar, gäller att de fortast möjligt skickas tillbaka till sitt boende när den akuta krisen är hävd. Sjukhusprästen hinner därmed ofta inte med mer än en ytlig kontakt.

"Den som har Jesus klarar sig bättre", sa geriatrikprofessorn. Många gamla behöver få bekräftat eller påminnas om att de tillhör den kategorin. Vissa har vandrat med honom hela livet. Andra återvänder till den barnatro som de vänt ryggen under ett långt vuxenliv. Och några kan få chansen att möta Jesus på allvar för första gången. För detta är det som bekant aldrig för sent.

Elisabeth Sandlund

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.