Ledare

Elisabeth Sandlund: Gui Minhais situation i första rummet

Svensk diplomati måste ha glasklara principer.

Det är inte i särskilt många frågor som Jonas Sjöstedt (V) och Ulf Kristersson (M) är rörande ense. Men när det gäller hanteringen av Gui Minhai-fallet finns inga meningsskiljaktigheter. Och kraven är fullt rimliga.

Alla kort måste läggas på bordet, ju fortare desto bättre.

Inte minsta tvekan får råda om hur den svenska utrikesförvaltningen har agerat. Har fel begåtts måste ansvar utkrävas.

Att så kallad tyst diplomati är ett nödvändigt verktyg i UD:s verktygslåda är en självklarhet. Allt kan inte sägas i alla sammanhang vid varje tidpunkt. Ibland är det kanske inte ens möjligt att i efterhand redogöra för exakt hur svenska diplomater har agerat. Men ”tyst diplomati” får inte bli en etikett som urskuldar vare sig aktiviteter som står i strid med grundläggande människorättsprinciper eller passivitet.

Vad Sverige tidigare har gjort och inte gjort i fallet Gui Minhai är i stor utsträckning höljt i dunkel. Fakta är att han greps och fördes bort av kinesiska myndigheter 2015, släpptes från fängelse efter ett framtvingat tv-sänt erkännande om brott och greps på nytt i januari 2018 när han var på väg till ett läkarbesök i sällskap med svenska diplomater.

Om det som skedde på hotell Sheraton i Stockholm i januari 2019 vet vi en hel del, tack vare att Guis dotter Angela offentligt redogjort för ett bisarrt, obehagligt och hotfullt möte, med medverkan av Sveriges ambassadör i Peking och kinesiska diplomater och affärsmän. Varför mötet arrangerades och av vem är frågetecken som däremot måste rätas ut.

Det förefaller sannolikt att det handlar om en diplomatisk fadäs av det grövre slaget, som knappast kommer att förbättra chanserna till ett frigivande.

Utredningen om vad som har skett är bara första steget. Ännu viktigare är verksam – tyst eller öppen – diplomati som leder till att Gui Minhai får lämna fängelset och på nytt bygga upp ett liv i säkerhet.

Det får inte råda minsta tvivel om att Guis frigivning är prio ett för svenska myndigheter. Ja, Kina är en viktig handelspartner för Sverige. Ja, denna odemokratiskt styrda ekonomiska stormakt har straffat andra länder som agerat på ett sätt som misshagat de styrande. Ja, det kan hända igen och det kan få negativa effekter för svenska företag. Men, nej, människovärdet och de mänskliga rättigheterna är inte handelsvaror på marknaden utan absoluta värden. Att värna dem har ett pris. Och det är ett pris som är värt att betala.

Gui Minhai är inte ensam. Fler svenska medborgare försmäktar i fängelse i länder där yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är satta på undantag.

Närmandet mellan de forna dödsfienderna Etiopien och Eritrea har hittills inte lett till att Dawitt Isaak släppts efter mer än 18(!) år i fängelse. Och i Iran förvärras successivt hälsoläget för KI-forskaren Ahmadreza Djalali i väntan på besked om huruvida hans dödsdom ska verkställas.

Svensk diplomati står alltså för mer än en utmaning på detta område. Även om detaljer inte kan offentliggöras måste principerna vara glasklara.

Fler artiklar för dig