21 september 2020

En tidning på kristen grund



Ledare

Elisabeth Sandlund: Libanons kris förefaller olöslig

En explosion som den som inträffade i Beiruts hamn i förra veckan skulle vara en katastrof i vilket land i världen som helst. I Libanon, som redan befann sig i en politisk, ekonomisk och humanitär kris, får den så förödande konsekvenser att det är svårt att se hur en konstruktiv väg framåt ska se ut.

Den akuta situationen kräver kraftfulla insatser för att ge Beiruts invånare sjukvård, tak över huvudet och mat i magarna. Och inte minst hopp.

Inget av detta mäktar de libanesiska politikerna med. Libanon är ett land genomsyrat av korruption, och sönderslitet av klanliknande strider, som hamnat i händerna på externa krafter, framför allt Iran, som genom terroriststämplade Hizbollah har ett avgörande inflytande.

Läs också Pastorn larmar: Libanon på väg att drabbas av hungersnöd

Det var inte så här det var tänkt, vare sig när Libanon fick sin självständighet på 1920-talet eller när freds slöts för 30 år sedan efter ett blodigt inbördeskrig. Libanon skulle bli en nation där människor med olika religion – kristna, muslimer, druser och andra – skulle leva tillsammans i fred och säkerhet med en konstitution som genom avancerad maktdelning på religiös grund avsåg att säkerställa att ingen grupp tog makten på någon annans bekostnad.

Det var en vacker teoretisk tanke. Men politisk teori är en sak och praktiskt genomförande något helt annat. De libanesiska politikerna, oavsett hemvist, har inte förmått skapa en modern demokrati. Landet har länge befunnit sig i en allt brantare nedförsbacke där makthavare skott sig på befolkningens bekostnad och där landets ekonomi körts i botten. Redan före katastrofen var Libanon i praktiken bankrutt.

Att den libanesiska regeringen kastade in handduken i början av veckan var inte oväntat sedan explosionen i hamnen – som hade kunnat undvikas om regeringen lyssnat till varningarna från experterna – satte ytterligare fart på de folkliga protesterna. Det är få, snart sagt ingen, som tror att det nyval som utlysts kommer att leda till vare sig en kort- eller långsiktig lösning som ger Libanons folk en reell chans till en framtid.

Också söder om gränsen, i Israel, demonstrerar tusentals medborgare mot premiärministern Benjamin Netanyahu i missnöje mot hans hantering av coronapandemins följder. Men varje jämförelse haltar. I motsats till Libanon – och alla andra länder i regionen – är Israel en stabil demokrati som visat sig klara av att hantera även upprepade politiska kriser. Att Israel, med ett välfungerande sjukvårdssystem, direkt erbjöd grannlandet hjälp när lagret av ammoniumnitrat sprang i luften är inte det minsta förvånande för någon. Utom för tidigare utrikesministern Carl Bildt (M) som tog chansen att först vädra sin överraskning på Twitter och därefter uttrycka sin harm över att bli ifrågasatt.

Bildt borde rimligen veta bättre än att reflexmässigt utgå från att allt elände i Mellanöstern är Israels fel. Det stämmer sällan och definitivt inte när det gäller Libanons prekära situation.

Läs också Svenska kyrkans medarbetare i Beirut: Hela mitt bostadskvarter är borta

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är ledarskribent på Dagen.

Fler artiklar