Elisabeth Sandlund: Orimligt att driva både jämställdhet och tredje kön

Hur kan man hävda att jämställdhet mellan män och kvinnor är ett prioriterat område, och samtidigt att kön inte spelar någon roll?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Det sägs att den svenska samhällsdebatten bara klarar ett ämne i taget, att vi inte orkar följa mer än ett tankespår åt gången. Det har alltid varit en överdrift. Och det stämmer absolut inte när det handlar om hur vi ska se på detta med kön, könsroller och bristande jämställdhet. Snarare ser vi just nu två atlantångare som går i full fart framåt och som befinner sig på kollisionskurs. Man kan till och med undra om inte frontalkrocken redan är ett faktum.

Trots alla ansträngningar under decennier anses jämställdheten i Sverige inte vara hundraprocentig. Det visar sig i sådant som yrkes­val, deltidsarbete, karriärmöjligheter och löneskillnader, som i sin tur får konsekvenser för den framtida pensionen.

Den feministiska regering som styr vårt land sedan valet 2014 ser det som en angelägen uppgift att försöka rätta till allt sådant med hjälp av tvingande lagstiftning, inte minst när det gäller föräldraförsäkringen. Det gynnar jämställdheten att papporna nödgas ta ett större ansvar under småbarnstiden så att mammorna tvingas ut på arbetsmarknaden så fort som möjligt, alldeles oberoende av hur den enskilda familjen önskar inrätta sin tillvaro. Dessutom är det, enligt förespråkarna, bra för barnen och männen att knyta nära band till varandra tidigt i livet. Papporna har något att tillföra i sina barns liv. På liknande sätt framförs argumenten att det är bra med arbetslag med både kvinnor och män i förskolan. Man kan instämma eller säga emot men så går resonemangen. Det är den ena atlantångaren som har rejäl fart och håller en stadig kurs.

Läs också: Elisabeth Sandlund: Ta frågan om tredje kön på största allvar

Det andra jättefartyget har just fått upp ångan ordentligt.

Samma partier som bildar den feministiska regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, anser, liksom Centern, Liberalerna och Vänsterpartiet, att Sverige på allvar ska utreda frågan om att inrätta ett tredje kön.

Det är inget som har kommit plötsligt utan är en följd av att den så kallade normkritiska agendan har fått genomslag på område efter område. Utgångspunkten är, som framgick av ledaren i tisdagstidningen, att vilket kön en individ har inte är något givet utan en social konstruktion. Precis som vi väljer så mycket annat här i livet kan vi fritt välja om vi vill vara man eller kvinna eller varken det ena eller det andra. Och vi kan ändra vårt val efter eget gottfinnande så ofta vi vill, från dag till dag om vi tror att det får oss att må bättre.

Det är detta tankemönster som gör att förskollärare uppmanas att inte säga ”hej, pojkar och flickor”, eftersom det kan finnas någon i barngruppen som just vid det tillfället inte vill bli sedd som pojke, men inte heller som flicka. Eller som får kursledaren på HBTQ-certifieringskursen för lärare att näpsa den kvinna som talar om sin äkta hälft som ”sin man”. ”Partner” ska det heta, så är man på den säkra sidan och riskerar inte att kränka någon.

Det går helt enkelt inte ihop. För hur kan man samtidigt hävda dels att jämställdhet mellan män och kvinnor är ett prioriterat område, dels att kön inte spelar någon roll?

I ett av normkritik präglat samhälle blir det ointressant att hålla koll på löneskillnader mellan könen eller att tvångskvotera företagsstyrelser och absurt att hävda att män har något speciellt att tillföra i familj och barnomsorg. Tankarna på att införa ett tredje kön innebär kort sagt att många gamla käpphästar för alltid måste ställas in i spiltan.

Läs också: Elisabeth Sandlund markerade mot ett tredje kön i Aktuellt

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.