Elisabeth Sandlund: Pengar är inte allt i jakten på trygghet

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Den övergripande frågan om trygghet – eller snarare brist på trygghet – kommer, vid sidan av spekulationerna om vem som tar vem när det blir dags att bilda regering, att bli central i valrörelsen. Den täcker både oron för ökad brottslighet som gör att fler känner sig otrygga i sin närmiljö och farhågorna för att inte få den vård man behöver när det verkligen gäller. Socialdemokraternas valplattform sammanfattas exempelvis med orden ”hårdare tag och bättre välfärd” och i varierande tonlägen instämmer övriga partier.

Båda problemen är reella. Våldet har tilltagit samtidigt som skrämmande många brott förblir ouppklarade.

Risken att träffas av en förlupen kula i samband med en gänguppgörelse är liten men inte obefintlig. Sannolikheten att tjuvarna som gjort inbrott i hemmet klarar sig undan lagens långa arm är betydligt större, något som bidrar till uppfattningen att ordningsmakten tappat greppet.

När det gäller sjukvården är bilden kluven. Många som drabbats av svår sjukdom kan vittna om fantastiska läkare, sjuksköterskor och annan personal som gjort allt och lite till. Andra berättar om dygnslånga väntetider i akutmottagningarnas korridorer och om operationer som gång på gång skjutits upp, ibland med förödande konsekvenser. Att en förundersökning på polisens initiativ inletts mot Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, sedan cancerpatienter på grund av personalbrist fått vänta så länge att de avlidit, är bara toppen på ett isberg. Alla patienter överlever inte, alldeles oavsett vilka insatser som görs, men att sjukvården misstänks för det allvarliga brottet ”vållande till annans död” är inget att ta lätt på.

Att det finns problem på båda områdena är uppenbart. Frågan är vem som sitter inne med lösningarna.

Större resurser till polisen respektive vården är det självklara svaret särskilt under ett valår. Det leder lätt till en situation som påminner om en gammaldags bondauktion där buden överträffar varandra.

Men pengar är inte allt. De är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att få samhällsmaskineriet att fungera så att medborgarna känner sig trygga och upplever att de får valuta för sina skattemedel. Om alltför få vill arbeta som polis hjälper det inte med enbart ökade resurser. Om arbetsförhållandena inom vården upplevs som så hopplösa att personalen ger upp och söker sig bort är det andra metoder som måste sökas vid sidan av att vrida på penningkranen.

Långsiktiga lösningar tar tid, både att arbeta fram och att genomföra. Det innebär att de riskerar att hamna i skymundan under ett valår.

Det är mer troligt att politikerna hemfaller åt att ge enkla svar på svåra frågor än att de tar större grepp och vågar erkänna att situationen är komplicerad. En god utgångspunkt, vare sig det handlar om att bekämpa brottslighet eller lösa krisen i sjukvården, är att lyssna på rätt röster. Inte svindyra konsulter med nya käcka förslag till omorganisation utan erfarna poliser, åklagare, läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som vet vad det handlar om.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.