Elisabeth Sandlund: Sensationellt med SD:s frammarsch bland kristna

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Ovisshet, omsvängningar och polarisering är kännetecken för den politiska opinionen hundra dagar före riksdagsvalet i september. Det gäller helheten men i ännu högre grad den delmängd som de kristna väljarna utgör.

På något annat sätt är det svårt att tolka resultaten från den specialmätning som Dagen låtit Sifo göra. Helheten med analyser och kommentarer presenteras i Dokumentet på nyhetssidorna.

På statistik går det att vända och vrida och hitta många infallsvinklar, ibland alltför fantasifulla. För när det gäller opinionsmätningar är det viktigt att aldrig glömma att det handlar just om opinionsmätningar, inte om prognoser, än mindre om valresultat.

Av flera skäl är en nypa salt tillrådlig innan finliret börjar.

Läs mer: Dagens Sifoundersökning: Så röstar kristna väljarna
 

Det finns en rent statistisk osäkerhet som slår hårdare ju mindre den tillfrågade gruppen är. Men det finns också inbyggda missvisningar av annat slag. Det besked man ger i opinionsundersökning kan vara färgat av en mer eller mindre tillfällig önskan att demonstrera missnöje med ett eller annat parti. Det kan till och med vara helt felaktigt eftersom man skäms för att uppge sin verkliga partisympati. Den effekten ansågs tidigare göra att Sverigedemokraterna hamnade lägre i opinionsmätningar än vad de borde, något som nu, när partiet allt mer uppfattas som rumsrent, borde vara ett avslutat kapitel.

Men anta att Dagens Sifo-siffror pekar rätt. Grafiken visar för tre av partierna dels skillnader och likheter mellan opinionsläget i maj månad bland de kristna väljarna och i hela väljarkåren, dels förändringarna jämfört med vallokalsundersökningen 2014, när personer som just röstat ombads redogöra för såväl kyrkliga vanor som hur de just hade röstat.

Staplarna bör framkalla frossbrytningar hos Kristdemokraterna.

Att fyraprocentspärren verkar vara svår att nå är ingen nyhet, inte heller att det finns en besvikelse bland kristna kärnväljare över vissa av partiledningens vägval. Men att det står så illa till att det kristna stödet mer än halverats jämfört med 2014, vilket knuffat ned KD från andra till femte plats bland partierna, är värre än vad någon kunnat ana.

Det är uppenbart att KD själv har bäddat den säng partiet nu ligger i genom att med lite för stort eftertryck distansera sig från sitt kristna arv och i tid och otid framhålla att man absolut inte måste vara kristen för att rösta på partiet. Det stämmer förstås, men det uppfattas samtidigt negativt av partiets ”fromma” väljare. Ett förlorat förtroende tar tid att återvinna. Hundra dagar är en kort tid. Klockan tickar fort. Ingen bör bli förvånad om vi den närmaste tiden får se nödvändiga utspel riktade just mot den kristna väljargruppen.

För Centerpartiet är situationen den omvända. De kristna väljarna var i blygsam mån överrepresenterade redan vid förra valet, när C nådde 6 procent av alla röster mot 8 procent av de kristna väljarnas. Men sedan dess har stödet förstärkts kraftigt. Den enda rimliga förklaringen är att de nya sympatisörerna är sådana som är besvikna över andra partiers hårdhjärtade hållning i migrationsfrågan.

Det är inte konstigt att Centerns beslut att stödja förslaget om att låta de ensamkommande flyktingungdomarna stanna i Sverige slagit an rätt strängar hos engagerade kristna. Frågan är om effekten håller i sig till valdagen. Vad händer om Alliansen under sommaren försöker harmoniera sina uppfattningar för att göra troligt att det går att hitta en gemensam linje efter en eventuell valseger? Kommer skillnaderna mellan partierna att framstå som mindre genomgripande än i nuläget och få nyvunna C-sympatisörer att återvända till sina fadershus?

Mest sensationellt är ändå Sverigedemokraternas frammarsch bland de kristna väljarna.

2014 var denna grupp betydligt mer svårflirtad än svenska folket som helhet. Nu är SD tredje största parti även bland kyrkobesökarna, ligger snubblande nära Moderaterna och inte långt efter Socialdemokraterna.

Att vi har hamnat här har flera förklaringar. Sverigedemokraterna har genom en skicklig retorik marknadsfört sig som det enda parti som verkligen står upp för den kristna tron och dess ställning i Sverige. Samtidigt har partiet kunnat avancera in i den politiska stugvärmen genom att andra partier anammat större eller mindre delar av SD:s migrationspolitik. När båda statsministerkandidaterna, Stefan Löfven och Ulf Kristersson, säger sådant som tidigare bara hördes ur Jimmie Åkessons mun är det inte märkligt att även kristna väljare tar intryck. Och mycket kan sägas om SD:s partiledare men inte att han saknar politisk fingertoppskänsla. Åkesson är en mästare i konsten att balansera mellan sina traditionella kärnväljare och sina nytillkomna sympatisörer, att säga det som attraherar och tiga med sådant som riskerar att stöta bort.

Om SD tonar ner de inslag i sin ideologi som kan tänkas väcka motstånd i exempelvis den kristna väljargruppen är det andra partiers ansvar – och enda chans – att i stället sätta fingret på de ömma punkterna. Men var finns utrymmet för en sådan ideologisk analys och debatt i 2018 års valrörelse? Hur svårt det än är måste det skapas. Annars lämnas väljarna, oavsett om de är kyrkobesökare eller inte, i sticket.

Läs mer: Karin Wiborn: Förfärad att så många kristna röstar på SD

Vill du fortsätta läsa Dagen gratis? Klicka här.

Så gjorde vi undersökningen

  • Sifo tillfrågade drygt 3 500 svenskar om deras partisympatier samt ställde på Dagens uppdrag också frågan: ”Är du engagerad och deltar i gudstjänster i något religiöst samfund?” På den senare frågan svarade 14 procent ja, vilket motsvarar cirka 500 personer. Den stora majoriteten (åtta av tio) av dessa uppgav i sin tur att de går till Svenska kyrkan, och en minoritet till frikyrkorna. Sifo/Dagens undersökning genomfördes andra veckan i maj.
Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.