Elisabeth Sandlund: Tala öppet om alkohol i kyrkan

Hemlighetsmakeri är inte konstruktivt.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Hur ska man som kristen förhålla sig till alkohol? Och har den som befinner sig i ledarposition ett särskilt ansvar? Det är frågor som inte har några självklara svar och bilden blir splittrad när Dagen frågar pastorer i frikyrkorna om deras syn på saken. Hade kretsen av svarande vidgats även till Svenska kyrkan skulle svaren ha spretat ännu mer.

Ingen bör bli förvånad. Det är välkänt att det skett en förändring, både i attityd och i praktik, under de senaste decennierna. Tidigare frikyrkogenerationers närmast självklara avhållsamhet har nötts ner av trycket från omvärlden och av ambitionen att göra upp med en syndakatalog som kom att uppfattas som allt mer obegriplig.

Risken finns att man därmed kastar ut barnet med badvattnet. Att i kristna sammanhang säga nej till alkohol och verka för nykterhet är något helt annat än att förbjuda kvinnor att klippa sig eller ta avstånd från varje kontakt med spelkort. Det är ett sätt att ta socialt ansvar, på ett individuellt plan, för dem i gemenskapen som sliter med ett beroende, men också för samhället i stort.

Tanken att all alkoholkonsumtion skulle upphöra i Sverige är inte realistisk. Den svenska alkoholpolitiken, striktare än på de flesta håll i Europa, går ut på att reglera tillgången för att skydda svaga grupper, inte minst barn och unga, från direkta och indirekta skadeverkningar. Alla som utan problem för egen del eller för omgivningens kan hantera sitt drickande åläggs restriktioner för andras skull, för det gemensamma bästa. I stort sett råder politisk enighet om att detta är den väg Sverige ska fortsätta på, även om sådant som förbudet mot gårdsförsäljning av vin då och då får debatten att blossa upp.

I ett sådant samhälle behövs alkoholfria zoner, sammanhang där ingen behöver utsättas för frestelser som kan visa sig omöjliga att stå emot och som dessutom blir ett bevis på att det är fullt möjligt att umgås och ha trevligt på nykter kaluv. Här har kyrkorna, alldeles oavsett samfundstillhörighet, en viktig roll att spela. Den certifiering som organisationen Vita nykter erbjuder förtjänar att få större spridning. Om alkoholfria zoner sprider sig till andra samhällssektorer, varav skolans värld och idrottsrörelsen borde vara självklara, skulle mycket vara vunnet.

Men medaljen har en baksida, en överhängande risk att alkoholkonsumtion ger skuld- och skamkänslor och blir något som det måste smygas med. För att undvika det gäller det att hitta ett förhållningssätt som balanserar det egna valet i nykterhetsfrågan med ett principiellt ställningstagande som gäller församlingens gemensamma liv. Och vägen dit går inte genom att lägga locket på utan genom öppenhet.

Här måste pastorerna gå i spetsen, även om det kostar på. Därför är det bekymmersamt att den största förändringen jämfört med när Dagen gjorde en liknande undersökning för fyra år sedan gäller frågan om huruvida ämnet alkohol lyfts i predikningar och undervisning. Betydligt färre pastorer svarar ja denna gång. Det är en trend som behöver brytas.

Läs mer Över hälften av pastorerna håller sig helnyktra

Läs mer om alkohol

Alla tidigare artiklar
Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Foto: HENRIK MONTGOMERY
Foto: HENRIK MONTGOMERY
Equmeniakyrkans kyrkoledarval
Sambo och giftermål
Sex har en själslig dimension som inte försvann bara för att kyrkans sexualmoral kastades överbord av 1960-talets rebeller. 
Foto: mari lezhava
Foto: mari lezhava