Felicia Ferreira: Stöd afghanerna som återvänder

En realistisk diakoni också för dem som inte får stanna.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

”De 9000 afghanerna” har nu i det närmsta blivit ett begrepp. Bakgrunden är att det under de senaste årens flyktingvåg kommit många barn och unga utan föräldrar och med ursprung i Afghanistan. Av olika anledningar har deras, ofta tragiska, öden blivit flyktingsituationens samtalsmitt. Det har handlat om långa handläggningstider, kaotiskt mottagande och svåra beslutsfattanden, om flyktingsmugglare, åldersbedömningar och livsfarliga resor.

Den politiska debatten har varit intensiv.

Gruppen ensamkommande har använts flitigt som slagträ av både dem som tycker att Sverige misslyckats med en human flyktingpolitik och dem som tycker att asyl- och integrationspolitiken varit alldeles för naiv.

Men parallellt med detta har det funnits tiotusentals människor, inte minst i civilsamhället med kyrkor och ideella organisationer, som gjort en enorm insats för att stötta och integrera dem som debatten faktiskt handlat om. I mitt närmsta nätverk finns personer som arbetar dagligen med dessa unga människor. Som funnits där när de fått besked om uppehållstillstånd och när de fått avslag, när de lyckats bra i skolan och när de misslyckats. De har funnits där vid glädjefester och i de allra mörkaste dalarna och självmordsförsöken med ofta efterföljande besök på BUP-akuter runt om i landet.

Alla dessa hjältar. Det har inte haft med politik att göra, där kan man ha olika åsikter om det mesta, men det har handlat om att finnas där för sin nästa och där ingår även främlingen.

En reflektion är här att i samtalen med de asylsökande som ställs inför fullbordat faktum – att det är dags att återvända till Afghanistan – saknas ofta perspektivet som innefattar livsmod och framtidstro. Att tala om att tron bär även där borta, att det finns en plan där Gud är med, att det finns ett hopp.

I många situationer har det stöd som funnits runt dessa unga personer handlat om att de till varje pris ska få vara kvar i Sverige.

Men om det av olika skäl inte går. Vad får de med sig då?

Det finns goda exempel på diakonala arbeten där det finns tillvägagångssätt inför ett hemvändande, där ett exempel kan vara att kontakt tas med någon lokal församling på plats. De ungdomar som nu ska utvisas behöver i större utsträckning få del av en sådan diakonal strategi som vågar se realistiskt på situationen hur illa den än kan se ut.

Likväl som människor behöver rustas för att integreras i det svenska samhället behöver de få kraft och verktyg att tro på att det går att leva ett liv utanför Sveriges gränser och att det trots allt kan bli ett meningsfullt liv. Att det inte är kört.

Hur kan vi hjälpa dem att återvända med nya insikter, nya kunskaper och en inneboende styrka som handlar om att det finns ytterligare dimensioner i livet som ger mening.

I fall där orättfärdiga beslut fattats finns det skäl för protester av olika slag men i andra fall där en ung människa pendlar i ovisshet om ett uppehållstillstånd är det kanske mer realistiskt och humant att förbereda för olika alternativ. Det handlar inte om att fabricera guld och gröna skogar men om att Guds eviga löften inte är avhängiga platsen på jorden.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Lilla Erstagården