Frida Park: Sjunger de unga ännu med de gamla?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Den individualistiska förändringsvåg som sköljt över vårt samhälle har lämnat kraftiga ringar på vattnet även i frikyrkorna. Mellan äldre och yngre, som förr bodde tillsammans, går det numera vattentäta skott.

Förra veckans ledartext om otryggheten att bli äldre gav många reaktioner. En hel del av dessa uttryckte att en orsak till bristen på förståelse och respekt beror på att den äldre och den yngre generationen så sällan möts och därmed inte heller lär känna varandra. Det gäller i samhället i stort, och – också enligt er läsare – det gäller i allt fler kyrkor. Men så behöver det inte vara. Och så har det inte alltid varit.

Även om till exempel dåvarande Missionsförbundet och Örebromissionen erbjöd ungdomsverksamhet valde den tidiga pingströrelsen en annan väg. Fram till 1960-talet var inställningen att särskilda möten för ungdomar var något obibliskt, ”de unga sjunga med de gamla” hette det. Men i takt med att Beatles slår igenom på riktigt med sin andra singel ”Please please me” och ungdomskulturen etablerar sig på allvar höjs också rösterna för särskild barn- och ungdomsverksamhet i pingstförsamlingarna. Söndagsskola hade man visserligen haft, men nu infördes också välbesökta ungdomsveckor, ungdomsdagar och senare också ungdomssamlingar på lördagskvällar. Drivkraften ändrades från att hålla ihop församlingen över generationsgränserna till att inte förlora den unga generationen till världen. Det gjorde man inte heller. ”De pingstförsamlingar som hade en strategi att nå barn och ungdomar kännetecknades också av tillväxt”, skriver Curt Carlsson i ”Pingströrelsen – söndag och vardag”.

Läs också Ledare: Vem vågar ens bli gammal i dag?
 

Här kan man skönja en pendelrörelse: Från att ha menat att ungdomssamlingar är obibliska till införandet av en uppsjö av ungdomsverksamhet till dagens nya församlingar som till sin utformning, med unga ledare och lovsångare, ung musik och unga besökare, är inriktade på att främst nå ut till just den unga generationen. Dessa lockar givetvis yngre – från gatorna, från missmod, från armod, från världen – tack gode Gud! Men också från andra församlingar vars kyrkbänkar inte längre fylls av gudstjänstbesökare i alla åldrar. När de unga drar lämnar de efter sig en kyrka som bokstavligen riskerar att dö ut.

Kyrkan har en särskild kallelse att vända fädernas hjärtan till barnen och värna gemenskapen mellan alla åldrar som något unikt och absolut nödvändigt för såväl samhälle som kyrka. Det här är en allvarlig utmaning, både för gamla och nya församlingar: Hur bygger vi kyrka för alla generationer? Kan det handla om att inte rygga för förnyelse även om den inte ser ut som den gjorde förr och samtidigt inse behovet och värdet av erfarenhet? Eller att vi behöver inse att allt inte alltid kan tilltala just mig? Att det finns något dyrbart i att få möta också sådant som inte ligger mig allra närmast. Att mångfald, även avseende generationskultur, berikar och välsignar. Barnets ljusa röst, målbrottsrösten och den av ålder spruckna stämman som förenas i en helhjärtad lovsång – finns det något vackrare?

Läs också 10 tips för att göra församlingen till en träffpunkt för alla åldrar

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
"Nordens kallelsestund"
Karin Wiborn och Lars Enarson
Foto: Pressbild & Joakim Lundgren
Foto: Pressbild & Joakim Lundgren
Slöjförbud i skolan