Frida Park: Vem vågar bli gammal i dag?

Det är inte rimligt att kvinnor straffas för att de tar ett större ansvar för hem och barn. Ingen ska behöva ha en pension under fattigdomsgränsen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

VAL 2018 – TRO SOM TILLGÅNG

När man är ung eller mitt uppe i livet ter sig ålderdomen långt bort. Men så är det inte. Bara runt hörnet ligger åren då arbetslivet inte längre gör anspråk på merparten av dygnets vakna timmar. Det är skörde­perioden. Då vill man få njuta av frukterna av det som såtts under livets vår- och sommarjobb.

Maja, 78 år, stannade hemma medan barnen var små. När de började skolan började hon arbeta som vårdbiträde. Hon älskade sitt arbete men lönen var inte mycket att lägga under en julgran i form av julklappar till barnen, än mindre att spara extra till ålderdomen. Inte heller gav allt hårt slit resultat i pensionskuvertet.

Vill Maja ha råd med något extra, som midsommardyra jordgubbar, får hon spara länge eller dra in på något annat.

Äldrefattigdomen ökar, framför allt bland kvinnor. Det är dels ett resultat av att många kvinnor arbetat deltid men också för att traditionella kvinnoyrken har väsentligen lägre lön än de där män är verksamma. Dagens system tar inte tillräcklig hänsyn till att det fortfarande är kvinnor som blir gravida, föder barn och ammar. Det är inte rimligt att kvinnor straffas för att de tar ett större ansvar för hem och barn. Ingen ska behöva ha en pension under fattigdomsgränsen.

Olga, 82 år, har daglig hjälp från hemtjänsten. Hon har svårt med synen och hörseln men älskar sina korsord. Eftersom minnet börjar svikta har hon svårt att minnas namnen och ansikten på de som springer ut och in med piller och mikromat. Varje vecka, på sommaren varannan, får hon hjälp med att ta sig en efterlängtad dusch. Hela morgonen innan hemtjänsten kommer gruvar hon sig för vem som ska hjälpa henne, om änglarna, för så kallar hon personalen, kommer att ha tid att lägga håret eller om de måste hasta vidare och om de kommer att komma ihåg att smörja hennes torra fötter som alltid spricker.

Just den här dagen hade hon tur, det var ett ansikte hon hade sett förut och hon fick hjälp med att sätta på nya strumpor.

Förra gången satte de på samma underkläder som hon hade haft innan duschen, det tyckte hon inte var så roligt. Men klaga skulle hon aldrig. Aldrig. Olga vet ju att de gör så gott de kan – de har ju så brått, stackarna.

När man behöver den där extra hjälpen, när orken eller hälsan tryter, då måste samhället finnas där. Att möta nya ansikten varje dag, flera gånger per dag, skapar oro. Även som gammal har man rätt att få se sitt hem som sin trygga borg.

Olgas granne, Helmer, 76 år, har fått plats på hemmet. Efter att han halkat på isen som gömde sig på den oskottade uppfarten bröt han lårbenshalsen och sedan dess har han varken orkat med hemmet eller sig själv. Han såg fram emot att slippa ensamheten och få träffa lite folk. Helmers stora intresse har alltid varit musik. Han har spelat i band och den egensnickrade fiolen fick följa med till det lite opersonliga rummet på äldreboendet. Men han spelar inte längre, fingrarna vill inte riktigt. Han tycker att det är roligt att stampa med i en god låt, men flickorna i dagrummet vill helst spela skvalradio. Det är han inte förtjust i.

Inte blev det som han hoppats med sällskapet heller. I dagrummet sitter det visst några som han försöker prata med, men en herre är förvirrad och gråtskriker ibland rakt ut så att Helmer blir rädd.

En annan dam blev av någon anledning arg på Helmer och försökte slå honom. Ibland pratar en av flickorna med honom när de äter en bit. Det är trevligt. Men ensamheten känns nästan värre i sällskap.

Att friska äldre tussas ihop med lätt och svårt dementa, är ovärdigt. Ensamhet och oro ska ingen behöva lida av på ett äldreboende.

Vem försvarar äldres rättigheter? Majas, Olgas och Helmers? Deras berättelser är inte påhittade. De finns på riktigt. Vem driver frågan om att alla måste kunna se fram emot att bli gamla?

Vårt samhälle är inte bättre än hur vi förmår ta hand om våra barn och äldre. Det är en fråga om värdighet och människosyn mer än välstånd och välfärd. Det handlar helt enkelt om etik och moral. 

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Lilla Erstagården