Frida Park: Vem vågar ens bli gammal i dag?

Det är bortom all rim och reson: En liten metodistförsamling i USA som bestämt sig för att nå ut till en yngre målgrupp gör detta genom att helt enkelt sparka ut de äldre församlingsmedlemmarna. På så sätt ska dessa förhindras att sätta sina käppar i hjulet för förnyelseprocessen (Kyrka vill göra sig av med sina äldre medlemmar). Det må låta förryckt men är egentligen inget annat än en logisk följd av den brist på respekt, ja förakt rentav, mot äldre som i alltför hög grad präglar dagens västerländska samhälle. Men Gud bevare oss för att detta synsätt skulle få börja prägla kristenheten.

Föraktet mellan generationer måste stoppas från att leta sig in i våra kyrkor. Vi behöver därför nogsamt akta oss för att ge näring åt sådant som vill slå split mellan äldre och yngre – eller mellan tradition och förnyelse. Det ena kan inte, får inte, utesluta det andra. Kyrkan är till för hela livet. Från moderlivet till graven.

Den som följer nyheter om äldre fick bara under januari månad skäl att vilja fly ålderdomen till varje pris. Hundratals anmälningar från personer i hög ålder visar hur ligor lurat till sig hundratusentals kronor via telefonbedrägerier (Svenska Dagbladet 27/1). Falska poliser ringer på hos äldre och lurar dem att deras bankkonto blivit hackat och lyckas på så vis få tag i uppgifter som leder till länsade konton (Expressen 7/1). Sjukvårdskrisen med överfulla akuter och omänskliga väntetider drabbar de äldre och multisjuka värst (SVT 21/1). Fler pensionärer behöver försörjningsstöd (Västerviks-Tidningen 20/1). Eller, och här hotar hjärtat att brista, den 92-åriga kvinna i Limhamn som i sitt hem blev rånad och misshandlad så svårt att hon fick blödningar i hjärnan och flera frakturer (Sydsvenskan 16/1). Exemplen är fler och känslan tydlig: Det är inte det minsta konstigt om det upplevs som otryggt att bli gammal i Sverige i dag.

Just nu ökar befolkningen i Sverige snabbt. Och allra mest ökar de som är 80 år och äldre. År 2028 beräknar SCB att de har ökat med så mycket som 50 procent. Frågan om hur vi bygger ett generationsvänligt samhälle är brådskande.

Ett överindividualistiskt samhälle som ser individen som ett produktionsmedel – vars värde räknas i genererade kronor och ören – bidrar till det bistert kalla samhällsklimat där färst födelsedagsljus och bäst välmanikerad yta värderas högst.

Det här samhället har akut behov av mer, inte mindre, moral. En moral som otvetydigt slår fast att människovärdet är okränkbart – oavsett hur gammal, frisk, produktiv eller fotogenisk du är. En moral som säger att straffet för dem som begår brutala brott riktade mot äldre ska vara strängt. En moral som säger att det är ovärdigt att äldre ska tvingas leva under fattigdomsgränsen, att äldre sjuka felmedicineras eller tvingas dö på akuten för att vårdplatser på den geriatriska avdelningen fattas. En moral som säger att det måste vara tryggt att bli gammal.

Tack och lov finns det i januari­skörden av nyheter också goda exempel. I Växjö har politikerna infört en screening i samband med att biståndsbedömning vid hemtjänstinsatser ska göras. Hittills har ett hundratal screenats och människor får hjälp att bryta ofrivillig ensamhet genom att kommunen i samarbete med civilsamhället erbjuder besök hemma. Äldre som önskar mer social samvaro kan också besöka kommunala äldreboendens matsalar (Smålandsposten 29/1).

Civilsamhället, föreningar och kyrkor, sitter inne på viktiga nycklar för att ge äldre en meningsfullare vardag. Församlingar runt om i Sverige bidrar redan på många och kreativa sätt. Det kan till exempel vara träffar för daglediga eller uppsökande verksamhet där ensamma och sjuka i hemmet eller på institutioner får värdefulla och uppskattade besök. Fler kommuner borde följa Växjös exempel och öka samarbetet med civilsamhället. Med kyrkorna. För här har kristenheten verkligen något att bidra med.

Var annars, än i kyrkan, kan du varje vecka se människor i alla åldrar frivilligt mötas för gemenskap? Där de grå ärekronorna samsas med barnalockar? Där alla är lika välkomna och lika viktiga? Detta är något att vara innerligt rädd om. Och tänk om kyrkornas dyrbara gemenskap – och kärlek – mellan generationer kunde få sippra ut genom kyrkväggarna till det omgivande samhället. Gud vet att det behövs.