Funktionsrätten tar plats i valrörelsen

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Blir valrörelsen 2018 den första när funktionsrättsfrågorna på allvar kommer upp på dagordningen? Kan de rent av bidra till utgången av valet? Det är faktiskt inte omöjligt. Ett tecken som tyder på att politikerna börjar inse allvaret är att Stefan Löfven tycks ha insett vilken black om foten det kan bli när vreden vänds mot Socialdemokraterna.

”Vi har det inte på kartan” att villkoren för personlig assistans ska försämras, försäkrade statsministern vid ett politiskt möte i Robertsfors i veckan som gick. Han talade vackra ord om LSS som en rättighetslagstiftning som hans regering och hans parti vill värna.

Problemet för Löfven är att ingen tror honom. Det är nämligen hans regering som har tillsatt den LSS-utredning som nu är inne på slutspurten och vars slutförslag ska presenteras ett par veckor efter valet i höst.

Det är i Socialdepartement där Åsa Regnér (S) ansvarar för funktionsrättsfrågorna som direktiven har utformats. Och det är direktiv som på var och varannan sida talar om behovet av besparingar medan ord som ”rättigheter”, ”människovärde” och ”delaktighet” möjligen nämns i förbigående.

Upprördheten är stor och spridd över hur personer med så svåra funktionsnedsättningar att de kan komma i fråga för personlig assistans behandlas, efter inte sällan rent bisarra tolkningar av Försäkringskassan, understödda av märkliga domslut i Högsta Förvaltningsdomstolen.

Stormen tilltar nu när de första tentativa förslagen från utredningen har läckt ut eftersom de går ut på att nuvarande snäva bedömningar ska kvarstå och plussas på med ytterligare försämringar.

Socialdemokratiska Aftonbladets ledarsida tar allt som oftast till storsläggan på ett sätt som knappast förekommer i andra politiska frågor, särskilt inte ett valår när regeringsmakten står på spel.

Den tidigare nära medarbetaren till Åsa Regnér i Socialdepartementet Guy Lööv skriver på Facebook: ”Saknar regeringen en kompass för jämlika villkor? Hör den inte all oro, all förtvivlan, all ilska? Ser den inte att människor far illa? Som socialdemokrat känner jag mig nästan uppgiven. Detta trodde jag inte skulle hända.”

Löfven försöker argumentera att en utredning kan lägga fram vad den vill men att det inte händer någonting förrän förslagen omsätts i praktisk politik genom en proposition som riksdagen säger ja till. I sak har han förstås alldeles rätt men det gör inte situationen mindre upprörande.

Den svenska funktionsrättsrörelsen har väntat länge på politiska initiativ som skulle återställa LSS till det den var avsedd att vara, en lag som ger människor med funktionsnedsättningar rätt till ”ett liv som andra” med ”full delaktighet i samhället”.

När utredningen äntligen tillsattes blev direktiven en stor besvikelse. Funktionsrättsorganisationerna har ställt upp lojalt och försökt nå fram med sina synpunkter till utredarna. Om resultatet efter all denna möda landar i skrivbordslådan, eller kanske direkt i ”runda arkivet”, hos den regering som sitter vid makten efter valet har viktig tid gått till spillo.

Då måste en omstart göras. Och de som drabbas av fördröjningen är människor som inte kan vänta. Där finns barnfamiljer som går på knäna genom att mamma och pappa förväntas förvärvsarbeta samtidigt som de bär omänskliga bördor, långt över vad normalt föräldraansvar innebär, för att deras barn ska få en dräglig tillvaro. Där finns unga människor som förnekas rätten till frigörelse från sina föräldrar och ett självständigt liv. Där finns personer i vuxen ålder som tvingats sluta sina jobb när assistansen plötsligt drogs in.

Ibland säger man att människor med funktionsnedsättningar är en marginell grupp som saknar politiskt inflytande. De politiska partierna är illa ute om de låter sig invaggas i säkerhet av en sådan uppfattning.

Det är sant att gruppen som kan komma ifråga för den kostsammaste insatsen, personlig assistans, inte är särskilt stor – vilket gör det ännu mer märkligt att samhället inte anser sig ha råd att ge dem ett liv, inte bara en existens.

Många fler har behov av stöd i andra former. Runt alla dessa direkt berörda finns nära anhöriga, släkt och vänner som också kommer att gå till valurnorna. Redan här är vi uppe i sjusiffriga tal. Till det kommer alla andra människor av god vilja som inser det orättfärdiga i att lägga sten på börda på den som redan slåss mot hårda livsvillkor.

Tillsammans är vi många. Och då kan vi göra skillnad. Det är nog det som Stefan Löfven, sju månader före valet har insett.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Lilla Erstagården